onsdag, april 04, 2012

Jag är fin...eller är det jag som är vargen?

I morse hade jag visst inte tagit med mig allt tålamod till jobbet. Jag gillar inte att vara grinig men jag erkänner att jag var det. En stund. Det går ganska fort över när man som jag har goa kollegor och små förskolebarn som säger att de älskar mig. Så humöret värmdes upp i takt med termometern ute som visade många plus på eftermiddagen.

När jag stannade till på ICA på väg hem och precis skulle scanna min lättmjölk så hörde jag en röst viska i mitt öra. Det var en dam som jag har känt sen jag var liten som smög sig på mig. Hon ville bara säga en sak som hon inte hann säga häromveckan när jag sjöng i kyrkan.
- Du är så fin!

Även om det var en dam och inte en snygg kille som sa det så blev jag glad. Hur ofta har jag känt mig fin? Hur ofta har jag fått alla dessa spontana komplimanger förut?
Typ aldrig.

Var kommer vargen in i detta inlägg då? Jo, de senaste dagarna har jag skrattat gott åt olika kommentarer jag fått. Häromdagen skrattade de åt mina säckiga jeans på jobbet och sa:
- Men Camillos...vilken liten rumpa du har!
I går skrattade min syster och sa:
- Men Camillos...vilken stor mun du har!



En skillnad mellan mig och vargen är väl att jag aldrig skulle äta upp varken mormor eller Rödluvan.

Min systerdotter kom precis upp till mig. I går när hon var här sa hon att jag är bäst på att måla.

Jodå, komplimangerna haglar. Tackar!

Photobucket

4 kommentarer:

Helena Milton sa...

Vad roligt, inte så konstigt att du blir glad då. Och jag i min tur, blir glad för din skull. Njut av alla komplimanger :-)

Hanna Lans sa...

Underbart!

camillos sa...

Jag är egenligen ganska blyg så jag blir lite generad...men jag blir glad!

YBF sa...

Du är så väl värd varenda komplimang du får min älskade vän! Så underbart roligt för dig!
Stor kram