Ja, så är det. På tisdag ska jag opereras. Gastric bypass. Jag är skitnervös men jag längtar tills allt är över.
Jag har funderat länge på om jag ska skriva om detta på bloggen och jag har kommit fram till att jag vill berätta. Detta är en del av mitt liv. Min övervikt är en del av mitt liv...nej, den ÄR mitt liv och det är ju det jag skriver om här. Därför är det lika bra att jag delar med mig.
Att vara kraftigt överviktig har påverkat mig i allt jag gör. Jag tänker ständigt och jämt på det och det stör mig i mitt liv jag lever. Jag blir ofta dömd utifrån mitt utseende. Jag kan se i folks blickar att de tänker att jag är mindre klok än andra, att jag är mindre värd än andra. "Hur kan den där fetknoppen veta något"...
Men långt härinne, bakom allt det ni ser, så är jag en hyfsat normal människa. Långt härinne bor det en lagom stor människa. Det är den människan jag vill plocka fram. Den där normalstora människan som också räknas.
Att ta steget till en operation har tagit mig flera år. Flera års funderingar fram och tillbaka blandat med diverse dieter som misslyckats för att jag inte kunnat hålla dem. Det har inte varit ett lätt beslut men till slut tog jag steget och vågade ringa till vårdcentralen.
Det kallar jag att ha karaktär. Det är så att jag hatar att ringa vårdcentralen här i byn för då måste man först prata med nån snorkig sköterska som redan i telefon dömer mig och vad jag söker för. Faktum är att jag brukade ha ca fyra halsflusser om året förr, med 41 graders feber i minst fem dagar. Dödssjuk var jag när jag åkte på det. Jag hade det så ofta så jag visste redan när jag vaknade på morgonen att jag skulle ligga dödssjuk om några timmar. Då brukade jag bädda rent i sängen, duscha och diska och ringa vårdcentralen. Sen kom febern. När jag ringde och sa att jag hade haft ont i halsen i några timmar brukade sköterskorna fnysa åt mig för det syns minsann inte på några halsprov så snabbt. Man måste ha haft halsont i minst tre dagar innan det kunde komma på tal. Jag har till och med blivit kallad "lilla gumman" i telefon... men det syntes alltid på mina halsprov att jag hade halsfluss, fast jag bara hade haft ont i några timmar. Fast ofta kunde läkaren se i halsen att det var halsfluss, det behövdes inte alltid ett prov.
Nu kom jag av mig lite. Tillbaka till i somras då jag ringde vårdcentralen angående en eventuell operation. Jag fick prata med en jättetrevlig sköterska som bokade in en tid till en läkare. Puh, första steget var taget.
Jag fick senare träffa, en för mig, ny läkare. Det är väl enda nackdelen med offentliga vårdcentraler när man inte är där för ofta, då har man liksom ingen husläkare. Men i alla fall, jag pratade länge och väl med läkaren. Han frågade ut mig om allt. Han frågade faktiskt till och med om min övervikt är orsaken till att jag är singel. Ja, var mitt snabba svar. För ingen blir ju kär i en tjockis så jag har inte ens försökt. Inte för att jag är nån kärlekslös människa, tvärtom. Folk tror nog om mig att jag är en sån där människa som "väljer att leva som singel" för att det är så himla...bra. Så är inte fallet. Men som sagt...man är ju inget hett byte på någon singelmarknad när man är en tjockis i medelåldern.
Nä, nu kom jag av mig igen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hela detta ämne tror jag. Läkaren skickade i alla fall en remiss till Sahlgrenska sjukhuset dit jag till slut blev kallad på informationsmöte. Etthundrafemtio tjockisar i en föreläsningssal...hahaha! Efter mötet fick man fylla i en blankett om man fortfarande var intresserad av en operation. Jag fyllde i en blankett. Sen fick jag vänta i några veckor och till slut kom brevet som berättade att jag var beviljad en operation. Jippi!!!
Efter detta har jag varit på Östra sjukhuset på två möten, det första var ett informationsmöte liknande det som var på Sahlgenska och det andra var ett inskrivningsmöte då jag fick träffa läkare, narkosläkare, sjuksköterska och dietist. Den dagen fick jag också reda på att det var tre veckor kvar till min operation. Jippi igen! Jag som trodde att jag skulle få vänta hur länge som helst.
Som förberedelse inför operationen så måste jag gå på pulverdiet tre veckor innan operationen. Alltså fick jag starta direkt efter mitt senaste besök på sjukhuset. Man måste det för att levern (och fettet i levern) ska minska i omfång, annars kommer de inte åt. Det är för min egen säkerhet som jag gör detta alltså.
Idag är det den tjugoförsta dagen på pulverdiet och det har varit ganska jobbigt och tråkigt. Fast...med tanke på varför jag gör det så har det ändå varit lätt. En annan fördel är ju att jag redan har tappat tio kilo!
I morgon kväll ska jag duscha med bakteriedödande medel två gånger och på tisdag morgon ska sonens farmor köra mig till sjukhuset. Sen är jag i trygga händer hoppas jag. Jag är nämligen VÄLDIGT rädd för att sövas. Jag har blivit sövd två gånger förut. Första gången var när sonen föddes, jag fick sövas akut efter att han var född och då gick det antagligen för fort för jag upplevde att jag inte fick någon luft. Till slut somnade jag in och allt gick bra. Bara drygt tre månader senare var det dags igen då jag fick operera bort gallblåsan. Gissa om jag var rädd då? Men det gick jättebra den gången och jag hoppas att det gör det denna gången också. Om det värsta skulle hända så vet jag ju ändå inget eftersom att jag redan sover då...
Men jag hoppas på ett bra uppvaknande. När (om) jag vaknar på tisdag efter operationen börjar mitt nya liv.
Frågor på detta??