tisdag, augusti 31, 2010

Det var ett bra betyg!

Häromkvällen lyste månen sitt starkaste sken över jorden och jag vet inte varför men jag facineras av månen. Har jag kommit på. Jag tillhör inte de som blir påverkade av månen, tror jag. Jag har förstått att en del har svårt att sova vid fullmåne och jag har hört att det finns många myter kring månen och dess effekt på människan.


Min enda effekt är väl att jag gärna fotar månen och denna gång var månen bakom tallarna:


Att bli påverkad av månen kallas för att bli mångalen. En enda gång har jag blivit mångalen, skulle man kunna tro. Det var nämligen så att jag och S var på bio en gång för många år sedan. Vilken film vi såg minns jag inte men det var på biografen Down Town på Kungsgatan i Göteborg. När filmen var slut fick vi gå ut samma väg som vi gick in och man kan säga såhär för att förkorta historian; vi slank in i nästa salong och gled långt ner i sätena och hoppades att vi inte skulle bli upptäckta...

Det blev vi inte heller! *Puh* Den filmen som vi inte hade betalat för hette nämligen just "Mångalen". Jag kommer inte ihåg mycket av filmen annat än att Cher var en av skådisarna.

Idag kom min syster och hennes dotter hem precis när jag skulle laga mat och de ville gärna bli bjudna på middag. Jag gjorde en jättegod rätt med kassler, curry, grädde och chilisås bland annat. Och cocos på toppen innan formen gick in i ugnen. Det var riktigt gott och betyget från min underbara lilla systerdotter var:
- Det var hundra meter gott!

Jag håller med henne!...

söndag, augusti 29, 2010

Vaggan

Jaha, så var ännu en helg slut. Det går alldeles för fort! Men jag ska inte klaga, jag har inte haft nåt direkt bokat i helgen. Men det går fort ändå...

Jag har inte ens haft rejäla sovmorgnar, jag har vaknat nio på lördag och söndag. Det är inte särskilt sent enligt mig.

I går kom min bror och lagde min bil. Jippie!!! Så nu behöver jag inte skämmas när jag kör genom samhället.

Idag höll jag och min svåger på i tre timmar med att lasta släpet med bråte som vi körde till tippen. Tre vändor hann vi med innan tippen stängde. Det tar mycket tid att lasta på, köra dit och slänga allt. Tre fulla släp gjorde susen men det är fortfarande mycket kvar.
Det har liksom samlat på sig då det är saker från både mig, min bror, min syster och min pappa...

Vi slängde bland annat sonens vagga men det var inte läge att vara nostalgisk. Mina föräldrar köpte den strax innan sonen skulle födas och då det var en gammal vagga så ordnade mamma så att min brors dotters namn målades dit tillsammans med hennes födelsedatum. Ägarinnan till butiken där vaggan köptes målade så snyggt! När så sonen var född skulle mamma (som var jätteduktig på att måla och skriva snyggt) måla dit sonens namn och födelsedatum men det blev inte så snyggt med två helt olika stilar på texten. Brorsans dotter hade ju inte ens legat i den. När min syster fick sin förstfödda tog vi dit vaggan men hennes son vägrade ligga i vaggan. Eller hur det nu var... Hon plockade inte ens fram vaggan när hennes dotter föddes...

Så just därför kändes det helt okej att slänga vaggan (fast jag egentligen är lite av en ekorre).


I helgen har jag fastnat framför datorn och läst om de trettiotre stackars gruvarbetarna i Chile som har varit instängda 700 meter ner i den rasade gruvan i över tre veckor. De har publicerat film där nerifrån och trots att de kanske inte kan bli räddade före jul så verkar de hoppfulla. Några uppges visserligen vara djupt deprimerade men vem hade inte blivit det? Framförallt hade jag nog blivit klaustrofobisk.

Detta klipp kan nog innehålla reklam för jag har hämtat det från tv4...

torsdag, augusti 26, 2010

My name is Victory!

Jag är så PIGG!!!

Varför?

Jag har ju varit på kören!!! Det var så kul att återse alla goa sjungande människor som jag trivs så gott med och det var såå roligt att få sjunga igen! Det har varit ett alldeles föör långt uppehåll för min del, fast en nödvändigt paus med tanke på hur mitt senaste år har varit...

Vi sjöng en del låtar som jag kan och det är så härligt när man bara kan hänga med och ta i!!! Vi fick också börja lära oss några nya låtar som var så sköna att sjunga!

Höstens program är spikat och vi ska sjunga både i kyrkorna här i bygden, på flygplatsen och på kommunens kulturhus. Men det roligaste kommer helt klart att bli årets julkonsert som blir tredje advent för då ska vi sjunga med Göran Engman igen! (Han som var med i Skärgårdsdoktorn - Sören hette hans karaktär och han var bror till sjuksyster Berit)



Vi har haft nöjet att sjunga med Göran Engman på två konserter förut och då sjöng vi Elvis-låtar. Han sjunger Elvis såå ruskigt bra! Framför allt så är det så roligt att sjunga med honom för att han bjuder på sig själv och han gillar vår kör. Nä, det är inget skryt för hans manager har hört av sig och de vill ha med oss ännu fler gånger. Fast så kanske han säger till alla körer han sjunger med. Men ändå. Kul, va?

En av de nya sångerna som vi sjöng i kväll heter "My name is Victory" och den låter så här:


Åh, alla borde sjunga i kör. Gärna i gospelkör! Man blir så pigg och glad!
Fast nu måste jag nog försöka sova lite så jag orkar upp i morgon bitti. Godnatt!


onsdag, augusti 25, 2010

Tutorial till min blogg...

Jag har förstått att det är svårt att lämna kommentarer här på min blogg och det är ju tråkigt för jag vill gärna att just DU lämnar ett litet avtryck. Jag testade detta genom att besöka min blogg utan att logga in mig och då gjorde jag så här:

Jag klickade här:




Jag skrev nåt käckt...




Sen valde jag vilken profil jag har och i detta fallet valde jag "anonym"

men det finns fler att välja på som du ser. Även om man är anonym

så kan man alltid skriva under med sitt namn

eller nåt annat efter själva kommentaren!


Sen klickade jag på knappen "skicka kommentar"..
Jaa, sen var det klart!


Jag hoppas att DU också vill lämna en liten kommentar nån gång!
KRAM!




Tre goda ting!

Idag gjorde jag nog världens godaste kycklinggryta!

Äntligen, äntligen ska jag gå till kören i morgon för första gången på väldigt länge! Det ska bli såå kul!!!

En bra sak till är att min bror har kikat på min bil och tro det eller ej, i morgon ska han svetsa mitt avgassystem som hade gått av i nån skarv!

Det kanske blev en bra vecka ändå!

tisdag, augusti 24, 2010

Höststormar?

Sicket väder vi har haft idag! Känns som värsta hösten! Jag stod i köket och fixade middagen när himlen öppnade sig:



Efter en liten stund tittade solen fram och det kom en enda åskknall.
Men det blåste fortfarande rejält!:


Dagens middag blev hemgjorda (vad annars) köttbullar. Jag köpte ett kilo köttfärs och det var lika bra att göra köttbullar av allt på en gång. Men jag ska erkänna att jag är kass på att steka dem så att de håller formen. Hur i hela fridens namn kan folk få perfekt runda köttbullar?
Jag körde ett knep som min kära pappa brukade göra, jag la mina rullade bullar på en långpanna och tillagade dem i ugnen. När de var färdiga stekte jag den lite lätt för att få den goda stekytan också. Fiffigt va?


I går tittade ju jag och sonen på "Fångarna på fortet".

Såg DU det? Vad tyckte DU?

Jag tyckte väl att det var ok men inget mer. Bébé Fouras var ju en flopp. Agneta Sjödin tar över lite för mycket i rutan tycker jag. Men det kanske jag bara tycker för att jag inte är så förtjust i henne...

Jag är väldigt impad av Marie Svan som trots sin hödskräck gick ut på den där smala lilla stången och hoppade mot trapetsen!!!

Men jag kommer nog inte att titta på fler program. Tror jag. Jo, kanske när Pernilla Wahlgren är med. Vem vet, jag kanske kollar på alla program?

måndag, augusti 23, 2010

Kan det bli lika bra som förr?

Nu har jag lyckats igen. Tvätten hänger ute i regnet...

Snart ska jag och sonen titta på fånarna, jag menar fångarna på fortet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Kan man verkligen förnya det programmet? Kan det bli bra?

En gång för länge, länge sedan när det programmet var nytt så var det faktiskt ganska kul. Men det var då.

Dessutom kan jag inte påstå att jag precis älskar Agneta Sjödin...

Jaja, jag får väl ge det en chans. Men bara en!

Idag blev det bara en kort inlägg men jag hinner inte mer för nu börjar det snart.

Ha en go vecka!

söndag, augusti 22, 2010

Får man???

Får man lov att göra önskelistor fast man ska fylla 41?

Fast vem skulle läsa den och förbarma sig? Jultomten kanske? Hahaha!

Äsch, jag gör en liten lista till mig själv. En lista med sånt som jag faktiskt saknar och vill, vill, VILL ha. Sånt som jag drömmer om alldeles för mig själv. Ja, jag erkänner att jag är lite pryltokig så allt som har knappar och displayer vill jag ha. Men dessa saker behöver jag:


En bil. Det behöver inte vara en sån ny och fin bil som på bilden men den får gärna stå för vad VOLVO betyder, nämligen "jag rullar". Jag vill ha en bil som alltid bara funkar, ni vet en vrida-om-nyckeln-och-köra-iväg-bil. Gärna röd. Eller svart. Eller...det spelar egentligen ingen roll.




Högtalare till min iPod. Jaa, jag har redan en iPod men den har jag ärvt av sonen så tro inte att det är nåt märkvärdigt över den. Men den innehåller mycket go musik! Så det hade varit mycket trevligare om jag hade en liten högtalare så att jag kan njuta av musiken utan att ha de där obekväma plastsakerna i mina öron.



Ja. En iPhone. Vill inte alla ha en???



Usch och fy vad själviskt av mig att bara tänka på vad JAG vill ha. Skäms på mig!

Fast å andra sidan så är det ju bara i mitt sinne som dessa önskningar slår in och det skadar ju ingen annan att jag drömmer lite. Eller hur?


Det var väl inte nån lång lista heller? Nåja, det finns allt lite mer att önska mig men jag vill ju inte verka för girig... :-)





Till sist vill jag bara bjuda på en skön bild som jag snodde från nån hemsida förut idag:








fredag, augusti 20, 2010

Postkodlotteriet


Jag har funderat på den där lotten i svenska postkodlotteriet som jag betalar 150 kronor för varje månad. Jag har varit med länge men bara vunnit en enda gång - 150 kronor...


Det känns som onödiga pengar som jag skänker, förvisso går överskottet till välgörenhet. Men ibland, som när bilen går sönder och katten måste avlivas och man fortfarande betalar av den där förbannade oljan så känns det som onödiga pengar för mig.


Grejen är den att jag inte vågar gå ur. Tänk om grannarna vinner och jag står där och ser på när de rullar fram en ny Volvo till nån granne och alla öppnar sina kuvert med sina höga penningpriser!!!


Vilken smart strategi av svenska postkodlotteriet. Deras reklamfilmer etsar sig fast i min hjärna - tänk om grannarna vinner och inte DU!


Nä, jag fortsätter väl betala ett tag till. Vem vet, det kanske knackar på min dörr snart också?

torsdag, augusti 19, 2010

Vad retar du dig på idag?

Jag retar mig på Västtrafik. Igen.

Sonen som började i gymnasiet i måndags har haft en bra startvecka med olika aktiviteter. Idag skulle klassen åka på ett studiebesök på Hisingen och som vanligt kollade han upp när bussen skulle gå till skolan på Västtrafiks hemsida. Bussen till Hisingen skulle avgå från skolan.

Bussen skulle gå kl.09.53 från "vår" hållplats. Sonen promenerade dit och strax innan hållplatsen är det en liten backe där sikten mot vägen är dold av buskage, inte förrän man kommer ända ner i backen kan man se vägen åt båda håll. Precis när sonen kom ner för backen åkte bussen förbi. Då var klockan 09.47, alltså var han ute i god tid.

Detta gjorde att han missade studiebesöket och då var det lika bra att promenera hem igen eftersom att studiebesöket var det enda de skulle göra idag.

Jag ringde Västtrafik under min lunchrast och fick bara beskedet att man kan fylla i en "resegarantiblankett". Jag frågade vad ersättningen blir. 50 kronor, svarade tjejen i luren.

För mig handlar det givetvis inte om pengarna utan att sonen missade en hel skoldag och ett studiebesök. Men 50 spänn?

Jag skrev ut blanketten, så här ser en del av den ut:

Är det inte konstigt med blanketter, de passar aldrig just det ärendet som man har. Då brukar jag lösa det genom att skriva några förklarande rader i stället. Men se så lite utrymme de gav till det!

Jaja, jag får väl skriva ner mina åsikter på baksidan och jag lär utnyttja hela A4-sidan.

Tänk att allt hänger på att allt klaffar exakt på minuten i denna värld. En minut hit eller dit kan avgöra mycket. För några år sedan gick jag en vidareutbildning för barnskötare i Majorna och min ena lärare hade bott i Israel i några år. Hon berättade att den bussen hon åkte med där gick ungefär vid samma tid varje dag. Chauffören väntade helt enkelt in sina passagerare, han visste precis vilka som skulle med. Efter en semesterresa hem till Sverige kom hon som vanligt till samma buss och samma chaufför och då skällde han på henne för att hon inte berättat för honom att hon skulle vara borta i några veckor. Chauffören hade väntat på henne varje morgon... Ja, så funkar det där och här hänger allt på att allt händer exakt när det är sagt att det ska hända.



onsdag, augusti 18, 2010

En tjuvtitt

Alltså, ibland finns det noll inspiration vad det gäller middagsmat. När jag kom hem från jobbet var jag lika tom i huvudet som i magen så jag satte mig vid datorn och googlade efter recept men det finns föör många... Till slut gick jag till kylen och kollade vad jag hade hemma och då blev det en köttfärsröra med lök, vitkål, vitlök, soya, dijonsenap och lite grädde. Broccolin tar visst aldrig slut i frysen men det smakade suveränt till detta.

Sonen gav min påhittade rätt full pott!


I går skulle jag ju scrappa istället för att diska men det blev aldrig av. Disken tog jag tag i alldeles för sent på kvällen när jag egentligen borde gått och lagt mig.


Men idag satte jag mig och gjorde ett kort till en kär vän som snart fyller år och eftersom att hon inte får se kortet i förväg så kan jag bara bjuda på ett liiitet hörn av kortet idag, en tjuvtitt:


Men jag kan bjuda på en bild av mitt scrapbord. Jag skrev ju att jag skulle lägga ut en bild när jag hade det mer städat men jag har kommit på att det är i detta kaos som jag skapar som bäst:


Datorn har jag gärna med mig så att jag kan söka inspiration på nätet. Precis som matrecept så finns det huuur mycket som helst på nätet som folk har scrappat!






Mitt lilla pappersarkiv ser kanske stökigt ut men jag vet precis var jag har mina papper. Längst fram finns till exempel allt spillpapper. Man kan kalla det för organiserat kaos! Sen i går finns det dessutom ett helt gäng nya papper. *gillar*
Sov gott!!!

tisdag, augusti 17, 2010

youtube

Jag tog bilen till jobbet idag. Jag väckte väl minst halva samhället när jag kom farande fast jag knappt vågade gasa (det låter ännu mer om man måste gasa i en backe t.ex).

Hem kom jag också fast det var mer pinsamt eftersom att det är fler folk ute runt vägarna då. Fast jag måste nedge att jag satt och log för mig själv. Det var liksom inget annat att göra. Det var bara att gilla läget.

Min syster, hennes man och deras dotter skulle åka till Allum och de frågade om vi ville hänga med. Så vi hängde med och efter att ha gått till bankomaten (med min systers bankkort, väldigt praktiskt) så delade vi på oss. Jag och sonen gick på jakt efter kläder och skolväska till honom vilket vi också hittade och jag drogs mot Panduro där jag stod och rotade i fyndlådan med scrapbookpapper. Lite annat smått och gott smög sig ner i kassen från Panduro också så klart.

Så nu kan ni väl förstå mitt jättestora världsproblem när jag måste välja mellan att ta hand om min megadisk eller sätta mig vid scrapbordet och skapa lite?

Som av en händelse kom jag att tänka på en söt liten visa som jag och mamma alltid sjöng när jag var liten - vänta jag ska bara kolla om den möjligtvis finns på typ Youtube.........

.....nä den fanns inte där såklart men den gick ungefär såhär: - Snälla mamma kom och sjung med mig, sjung med mig, sjung med mig.....osv. Till slut svarade mamma då - Javisst lilla jänta, disken den kan vänta....osv. Är det nån i min ålder eller äldre som vet vilken visa jag menar? Skit samma. Visan bara kom nu när jag skrev så jag gör nog så. Japp. Disken den kan vänta.

Kan det ha varit Titti Sjöblom och Alice Babs som sjöng den? eller kanske Agneta Fältskog och hennes dotter Linda? Vänta jag måste googla lite .......

Nähäpp. Men jag hittade en annan video med Agneta Fältskog och hennes son Christian där de sjunger en annan visa som vi ofta sjöng hemma när vi var små. Varsågoda!




måndag, augusti 16, 2010

Skitdag

Jaha, då kom en sån där skitdag helt plötsligt. Det började bra med en låång dag på jobbet men när jag åkte hem så hände det som jag bara har väntat på.

Avgassystemet öppnade sig likt en kolsvart himmel öppnar sig och släpper ner så mycket hagel så att rutorna på husen går i tusen bitar.

Jag har hört att det har puttrat ovanligt mycket under bilen och strax innan rondellen i centrum så började det att dåna nåt fruktansvärt där underifrån. Hur kul tror ni att det var att köra in på den stora parkeringen???

Nu ger jag upp snart... Jag känner att det räcker med prövningar nu, jag kan det redan.

Vaddå tänker du kanske, det är väl bara att åka till närmsta verkstad med bilen och få den fixad? Och under tiden kanske köra lånebil?

Hmm, det hade funkat jättebra om jag hade pengar till det. Lånebil ingår liksom inte vid såna fel och dessutom är detta en gammal bil.

Näpp, det blir till att promenera, ta bussen eller stanna hemma. Så som jag känner mig just nu så stannar jag nog hemma och drar nåt gammalt över mig.

söndag, augusti 15, 2010

Gymnasiet

I morgon ska sonen börja gymnasiet. Det är väl inte klokt att min lilla pojk har blivit så stor! Gymnasiet! Det är verkligen en ny tid i livet som börjar nu.

Idag har vi mest förberett inför skolstarten med klädval, plockat fram nycklarna som har legat bortglömda ett helt sommarlov och några klick på skolans hemsida.

Dessutom har vi försökt hitta på Västtrafiks hemsida vilken kod han ska skicka på sin telefon för att få en SMS-biljett. Jag blir tokig på Västtrafiks hemsida, där finns ingen logik. I alla fall inte i deras SMS-biljettpriser. Nu ska sonen gå på ett gymnasium i samma kommun som vi bor och enligt Västtrafiks hemsida ska han få betala drygt trettioen kronor för sin biljett medan en skolungdom i Göteborg bara skulle få betala ca femton kronor för sin biljett. Det verkar ju inte rimligt.

Hoppas att han får sitt busskort från skolan snart så han slipper köpa dessa dyra SMS-biljetter (som mamma betalar).

Ja, nu är helgen slut och en ny vecka sparkar igång ordentligt med långmåndag. Lika bra att jag vänjer mig för så kommer det att bli hädanefter. . .
Jag kom på att jag ska läsa en kurs på högskolan i Borås i november, förskolelyftet heter det. Jag ser fram emot det och det är bara en kort kurs på halvfart men det är ändå med blandade känslor som jag ska göra det. Det är ju faktiskt min arbetsgivare som ger mig denna chans samtidigt som jag vet att min arbetsgivare inte vill ha kvar min yrkesgrupp i sin fina lilla kommun. De har klart signalerat att min kompetens inte duger och ändå ska jag gå en utbildning som är till för just barnskötare. Nä, det blir lite kortslutning i min hjärna när jag tänker på det.

Men det är väl bara att tacka och ta emot för jag kanske ska söka mig utanför min kommun och då är det ju alltid bra med utbilningar. Undrar om göteborg och alla dess kranskommuner tänker likadant vad det gäller barnskötare? Kanske ska ta reda på det.

För övrigt kan jag berätta att jag ännu inte har städat bort Lisas matskålar. Jag kanske gör det i morgon.

Dagens efterrätt

Förra året när min kära pappa skulle klippa plommonträdet lite så klippte han lite mer och lite till. Då morrade jag nog för vi fick jättemycket frukt föra året, hur skulle trädet återhämta sig???

Så här såg trädet ut i juni:


Idag när jag skulle hänga ut tvätt i detta kvalmiga väder fick jag syn på frukt på plommonträdet! Fyra stycken var det, varav tre var maskätna...
Jag sparar nog det lilla plommonet till efterrätt...


lördag, augusti 14, 2010

Let's talk about känslor



Jag pratade med MBF i telefon förut. Vi pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Bland annat om England som är så mysigt. Jag hade förmånen att få åka med MBF och hennes familj till England i tre veckor - för ca 25 år sedan. Det var länge sen. Det var på den tiden man sprutade Oscar de la Renta på halsen när man skulle ut och dansa. Jag kan svära på att sidorna i MBF's fotoalbum från den resan doftade Oscar de la Renta när vi tittade i det några år senare. Speciellt i de sidor som hade bilder från båtresan... Undrar om hennes album fortfarande doftar?


Åter till telefonsamtalet. Vad pratade vi mer om? Jo förutom England, barnen, bambamaten, semestern och stjärnfallet som jag missade så pratade vi om känslor. Alltså om hur olika människor är vad det gäller att visa känslor. I alla fall här i Sverige, sägs det. Alla hanterar ju känslor på olika sätt och tur är väl det. Men det kan också vara just i den olikheten som vi människor krockar.


Jag är av den sorten som ofta gråter framför tv:n. Däremot har jag svårt för att säga farväl till människor som jag tycker om. Så jag försöker undvika det.


Jag vill inte påstå att jag är expert på att alltid uttrycka mina känslor. Det "passar sig" inte alltid. Men det är skönt att leva ut sina känslor. Jag menar, är jag arg så måste jag få bli arg. Ilskan måste ut om ilskan ska ta slut. Är jag glad så sprider jag gärna glädje. Är jag ledsen så är det skönt att få gråta.


Jag känner mig själv som en hyfsat glad person och jag försöker att alltid visa hänsyn till andra människor. Men flera gånger i mitt liv så har det varit skit rent ut sagt. Det är skit när man drabbas av sjukdom, dösfall, ekonomiska svårigheter och så vidare. När livet är skit så är det svårt att låtsas om nåt annat. Som till exempel när någon ringer och ställer samma fråga som alla människor ställer till andra : - Hur e det?

Om jag då svarar att det är skit just nu så verkar en del bli förvånade. Som att de inte förväntade sig det svaret. Som att det enda rätta svaret på just den frågan är att allt är bra. Som att frågan egentligen inte är en fråga utan bara en fras som man säger utan nån mening.

Jag känner en tjej som var gift med en amerikan som undrade varför vi svenskar alltid avslutade alla samtal med: - Vi säger så! Han undrade vad vi menade med det eftersom att direkt översatt blir det ju "We say so", typ.
Bara en fras igen.


En annan sak vad det gäller känslor är att en del berättar aldrig om sina svårigheter förrän efteråt, sådär i förbifarten. Precis som om att de inte skulle kunna tänka sig att visa sig svaga. Nu när min katt var så sjuk så var det nån som trodde att hon inte klagade någonting för att det är en inbyggd instinkt att aldrig visa sig svag, för då kan något rovdjur ta dem.


Har vi människor också den instinkten att inte visa oss svaga? Varför i så fall? Är det inte bättre att berätta om sina svagheter och på så sätt kanske få hjälp om man behöver det. Eller bara någon som lyssnar.


Jag kom att tänka på min mamma som var den mest kärleksfulla människa jag har känt. Hon visade alltid sina känslor och det är egentligen en trygghet när man är barn. För man känner att det är äkta oavsett vilka känslor det än handlar om. Men mamma var inte uppvuxen på det sättet. Tvärtom. Fast delvis. Min mormor dog av cancer när mamma var 16-17 år och det var misann inget man pratade om. När morfar kom hem från jubileumskliniken med mormors kappa över armen förstod mamma att mormor var död men det var inget man ältade. Min mormor var en kärleksfull mamma hon också men min morfar var inte världens bästa pappa. Jag kommer ihåg att mamma berättade om sina blandade känslor som hon hade inför min morfar. Hon hade mycket ilska inom sig, dels för mormor med också för att morfar brukade ge sina barn örfilar som"belöning". Men en vacker dag när morfar började bli gammal så bestämde sig mamma för att hon skulle förlåta morfar. Hon gjorde vekligen det helhjärtat. De två hade en jättebra realtion ända till morfar dog.


Jag minns bara min morfar som en go' morfar. Han hade de största händer jag nånsin sett och han pratade med världens göteborgska dialekt och han var alltid snäll. Han sa alltid till mig: - Du e la morfars tös!
Jaha, vart ville jag komma med detta långa inlägg? Jag vill inte berätta om allt för alla precis som jag skrev häromdagen, men för nära och kära tror jag att vi måste vara ärliga med våra känslor. Annars blir man ju lurad, eller hur?

fredag, augusti 13, 2010

Finns det nån katthimmel?

Idag var jag tvungen att ta ett svårt beslut. Beslutet att avliva min katt. Det var svårt att ta beslutet fast ändå skönt för jag tror att hon led. Just därför var det svåra beslutet lätt.

Jag och sonen var med henne till hennes sista andetag och nu känns det tomt men ändå skönt.

Alldeles nyss kom min syster hem från en shoppingrunda på stan och hon hade en present till mig. Visst är den fin?



Det är nog den ängeln som bar Lisa upp till katthimlen. Ljust och fridfullt. Om det nu finns nån katthimmel.

torsdag, augusti 12, 2010

Moster Bertas kloka katt

Just nu går mina tankar hela tiden till min lilla kisse. Hon kom hem i går kväll och sov i sin älskade kartong på golvet hela natten. I morse ville hon absolut gå ut så jag släppte ut henne. Hur hon mår? Jag vet inte riktigt. Hon verkar inte ha ont nånstans, jag kände och klämde på hela hennes kropp. Hon verkar lugn och jamar inte. Så, jag vet inte. Jag har ju hört att katter drar sig undan när de blir sjuka...


Jag kom att tänka på moster Bertas katt. Jag måste bara berätta om henne. Men först måste jag berätta lite om moster Berta. Moster Berta var min mammas moster, eller egentligen fostermoster. Men mamma kallade henne moster och moster Bertas pappa var "morfar".





Äsch, jag backar lite till. Min mormors föräldrar emigrerade till Argentina för många år sedan. De var skräddare och skulle öppna upp ett eget skrädderi i Buenos Aires. Min mormor var då en liten flicka och medans hennes föräldrar åkte i förväg för att ordna med boende och sin butik så fick mormor bo hos en fosterfamilj. Den familjen fanns i Borås och jag vet faktiskt inte hur länge mormor blev kvar hos sin familj i Borås men till slut åkte mormor också över till Argentina. Om inte jag minns helt fel så är faktiskt min moster född i Argentina. Här är en bild på mormor när hon var i Argentina, hon är kvinnan utan hatt.






Jag minns våra besök till moster Berta i Borås. Det var alltid trevligt och mysigt och man fick goda kakor till saften. Min mamma älskade sin moster Berta och de pratade ofta i telefon med varandra. Men det var också något magiskt över moster Berta. Trodde jag. Mamma och moster Berta sa att hon hade en trollkikare hemma i Borås och med den kikaren kunde hon se mig och hålla koll på mig. Ända från Borås! Jag var inget busigt barn på något sätt och det tyckte nog inte moster Berta att jag var heller. Jag kan ännu komma ihåg känslan när jag faktiskt trodde på det. "Bäst att man är snäll", ungefär som att man är extra snäll inför jul när Tomten kan se allt man gör...


Jag minns inte hur gammal jag var när Moster Berta gick bort men det är nu jag ska berätta om hennes katt. Moster Berta bodde ensam med sin katt i sitt lilla trähus på Sagagatan i Borås (det finns inte kvar nu). Hon dog stilla i sin egen säng och hos henne fanns då en väninna. Och katten. När moster Berta hade dragit sitt sista andetag och lämnat jordelivet så ville hennes katt gå ut. Moster Bertas väninna följde med katten ut och ställde sig bredvid och såg på när katten satte sig under ett äppleträd, tittade upp mot himlen, drog en djup suck och dog.


Katter är ett klokt djur ska jag tala om och jag kan bara tänka mig att moster Bertas katt inte ville vara kvar här när hennes älskade matte lämnat henne.


Jag har kvar en sak som minne av moster Berta och det är moster Berta-byrån. Ja, många möbler i vår familj har haft namn efter den person man fått möbeln av. Knäppt va?

Jag tycker i alla fall om min fina slitna moster Berta-byrå. Fast jag borde rensa ur lådorna vet jag. Det får bli en annan dag. Nu ska jag gå ut och ropa på min lilla katt, hon kanske kommer hem i kväll igen?

onsdag, augusti 11, 2010

Oroskänslan sitter i

Usch, idag har jag haft en orolig känsla hela dagen. Min katt har inte kommit hem. Nu är det två dygn sedan hon gick ut. Vi har ropat på henne för då brukar hon komma. Men inte nu.

Tänk om hon är jättesjuk och ligger nånstans och plågas? Om det är så att hon är jättesjuk så hoppas jag för hennes skull att hon inte har överlevt...

Min gosiga katt........


Fast hon kanske kommer hem snart och är hur pigg som helst? *hoppas*

tisdag, augusti 10, 2010

Lisa

Min lilla katt gick ut i går kväll och har inte kommit hem ännu så kan inte riktigt tala om hur hon verkar må. Men hon brukar vara borta så länge, särskilt nu på sommaren när det är skönt väder ute.

Hoppas hon kommer hem snart...

En sak leder till en annan...

Förra veckan fick sonen en ny stationär dator och eftersom att vi missade IKEA (vi kom fem minuter efter det hade stängt) så var jag tvungen att ge honom mitt lilla skrivbord som jag hade i min scraphörna.

Detta ledde till att jag flyttade ut min hylla som jag hade scrapgrejer i till vardagsrummet och då fick det stora skrivbordet flytta in i mitt rum som jag nu har till scrapbord. Rörigt? Haha, då skulle ni se mitt hem... Det blev ju ommöblering i tre rum bara för den där datorn.

Men i alla fall så har jag kommit i ordning vid mitt scrapbord. Nästan. Jag satt i går kväll och scrappade, lite för att testa så att alla saker står på bra platser. Det måste jag känna in lite. De saker som jag använder ofta måste ju stå nära och helst med max en armlängds avstånd. Men som sagt, jag testade i går och det kändes bra.

Framför allt så kändes det så bra att scrappa. Jag har fått tillbaka min lust! Hur skönt är inte det?

Bilder på mitt nya fina scrapbord kommer kanske när jag har fixat klart, det är fortfarande inte så himla snyggt och det ligger kvar lite rester från gårdagens scrappande... Men jag kan bjuda er på en liten bild från dagens middag som blev basilikabiffar med broccoli (jag vet - idag igen! Men det är gott och praktiskt när det ändå finns i frysen), vitkål- och morotssallad och pestosås.

Jodå, det var lika gott som det låter!


måndag, augusti 09, 2010

Söta lilla Lisa



Jag tror att min söta lilla Lisa är sjuk... Hon verkar så trött och orkeslös och inte sig lik alls.


Förra året fick jag avliva Lisas mamma Smulan som hastigt blev sjuk. Då fick jag inte tag på den veterinär som ligger närmast till och som också är billigast så jag fick åka till Smådjursakuten med henne. Det tog en halv minut att konstatera att det inte fanns nåt att göra, veterinären gick iväg med lilla Smulan och jag fick vackert gå till kassan och betala 1800:-!!!!!


Jag hoppas verkligen att det inte är så med Lisa, vår goa katt! Dessutom har jag inte råd... Fasen också!

Quinoa

Idag hade vi kompetensutvecklingsdag på jobbet. Det var en lång men ganska trevlig dag.

Om man bortser från föreläsningen som vi var på. För på scenen stod vår verksamhetschef och en snubbe som var med när de bjöd in alla barnskötare på möte i våras. Det var för övrigt det sämsta mötet jag nånsin varit på... Jag tänkte skicka ett mail till vår VC efter det mötet men det blev aldrig av.
Idag när jag fick syn på dessa två personer som helst av allt vill utrota hela min yrkerskår så väcktes dessa känslor till liv igen. Det gjorde att jag hade väldigt svårt att lyssna och ta till mig någonting idag. Det gjorde ju inte saken bättre av att VC satte sig precis bakom mig och småfnissade hela tiden när snubben på scenen försökte vara rolig. Usch!


Idag skulle jag äta quinoa för första gången nånsin. Som vanligt hade jag för bråttom när jag skulle öppna paketet så jag slet upp paketet på ovansidan när jag upptäckte att det fanns en käck liten pip på sidan. Så jag fick tejpa ovansidan...
Det blev i alla fall quinoa med dragon- och dijonkorvgryta, broccoli och grönsallad. Gott! Fast quinoa...det var väl typ ok.

söndag, augusti 08, 2010

Flummigt värre

Min lilla fyraåriga systerdotter kommer in till mig ibland troligtvis när hon blir uttråkad eller kanske bara saknar sin moster. I går kom hon in till mig när jag höll på och städade och sorterade vid mitt skrivbord där jag har alla scrapgrejer. Jag hade inte precis tid att underhålla henne så jag satte fram en pall bredvid min stol och plockade fram lite papper, några pennor, klistermärken och glitterlim. På så vis kunde hon underhålla sig själv och babbla med mig medan jag fortsatte med mitt pilljobb.

Hon älskar att hjälpa mig med matlagning. I förrgår kom hon precis när jag hade plockat fram min nya fina hushållsassistent. Jag skulle göra en råkostsallad på morötter och vitkål. Det var första gången som jag använde rivfunktionen på min nya apparat och inte förrän tredje försöket hittade jag rätt skiva med rätt hål. Min systerdotter skrattade åt mig när det inte blev rätt och sa att jag var tokig. Fast det säger hon ofta. Att man är tokig. Ja, det kanske jag är. Men inte lika tokig som denna morot som vi hittade i påsen:


Det ser ju ut som om moroten är väldigt kissenödig så som den kniper med benen...

Ibland kan livet vara lite så. Som att benen är korsade och gör det besvärligt att gå dit man tänkt sig. Men ibland kommer man på att prova ett annat sätt. Om man har tur slappnar benen av och tar en dit man vill. För mig är det så att vissa vägar man tar känns bra för mig och med visst stöd kan man klara det. Men det betyder inte att "alla" har med det att göra. Visst är det så att vissa saker vill man inte prata med "alla" om? Med tiden kanske det blir lättare att prata om vissa saker men det bestämmer man väl själv?

Ja, det där blev lite flummigt. Bry er inte om det, huvudsaken är att jag själv fattar... :-)

Över till nåt mindre flummigt, häromdagen såg jag regnbågen:




Saknar...

Idag är det sex månader sedan min pappa hastigt lämnade denna jord. Herregud, sex månader! Vart tog den tiden vägen?
Ja, det har ju hänt en del på sex månader. Förutom den enorma sorg som har tagit på alla krafter så har jag haft det tufft ekonomiskt helt enkelt. Det är inte lätt att driva runt ett hus på en enda inkomst. Men det ska snart bli bättre, nu när min syster och hennes man äger halva huset. Det ska bli skönt att kunna shoppa lite när jag slipper alla hemska el- och oljeräkningar....

Jag tänker ofta på pappa, varje dag faktiskt. Sonen kom och visade mig en tidning häromdagen där det stod att nån kändis tänkte på sin döda pappa varje dag. -Bullshit, sa sonen. Det är ju omöjligt. Trodde han. Men jag vet att det kan vara precis så.

I början var det givetvis jobbigare och jag grät mycket men nu tänker jag ofta på de fina minnen som jag har med pappa. Pappa var tryggheten själv och man kunde fråga honom om vad som helst. Ofta när jag ställs inför något, litet som stort så hinner jag tänka att "det ska jag fråga pappa".

Precis som jag ofta tänker att "det ska jag berätta för pappa"... Det finns ju alltid något att berätta men jag tror nog att lilla pappsen vet ändå. Han och mamma vet om allt som har hänt...

Jag satt och lyssnade på pappas soloskiva som han spelade in tidigt på åttiotalet. Jag tycker att det är skönt att lyssna på pappas dragspel, det var länge sen nu. Jag fastnade för låten "Bravo Monsieur Le Monde" som i den svenska översättningen heter "Vår jord". Pierre Isaksson sjöng in den svenska versionen 1976 och jag var tvungen att söka efter den på Youtube för att få läsa den svenska texten.

Den handlar om hur fin vår jord är och hur vi människor förstör den. Väldigt aktuell just nu, eller hur?

Jag har gjort ett litet filmklipp med musiken från pappas skiva och mina bilder av vår jord sett ur min kameralins, från det att pappa lämnade jorden fram till nu.

onsdag, augusti 04, 2010

WWW

Snart börjar jag sjunga i kören igen - äntligen! Jag börjar resan bli sugen så jag kollade in lite gospelmusik på Youtube.

Men sen sökte jag för skojs skull på orten där jag bor och det kom upp flera filmer från denna lilla byhåla. Men inga trevliga filmer. Jag blev alldeles förskräckt. Helt plötsligt kände jag mig som en gammal töntig tant när jag klickade på den ena filmen efter den andra. Flera filmer var gjorda av några flickor som jag känner till, några av dem har gått i sonen klass. Dessa söta små flickor hade klippt ihop filmer med bilder på sig själva i ganska utmanande klädsel. Sen ska vi inte tala om vilken musik de hade lagt till filmerna, eller i alla fall texterna på musiken...
Vart tog de söta små flickorna vägen som jag minns från skolavslutningar med tårtkalas i klassrummet? Har de blivit bortrövade och ersatta med små robotar som ser likadana ut, med likadana utmanande klädsel och överdrivet smink?

Andra filmer som jag såg hade killar från orten lagt ut. En film var när en kille som jag känner till var, för att säga det på ren Göteborska; sketfull. Hans kompisar hade filmat honom i diverse sammanhang på olika ställen här på byn.

Några andra killar hade filmat när de ställer till med jäkelskap i byns enda matbutik. Jodå, han som syns i bild känner jag mycket väl till och man kan väl säga som så att jag inte blev direkt förvånad att det var just han som betedde sig så. Inte förvånad men förskräckt. Vet hans föräldrar om att deras son skämmer ut sig på det sättet? Var finns hans föräldrar?

En annan film visar hur flera hundra bilar samlas på parkeringen utanför byns enda matbutik och hur de i samlad trupp ger sig iväg till "hemlig plats" för att köra streetrace. Men hallå! Jag blir så ilsk när jag ser det! Jag vet att en del av tjusningen med streetrace är just det att det är olagligt men fattar de inte att oskyldiga bilister och annat folk kan komma i deras väg och skadas? Fattar de inte att de själva kan skadas? Var är deras föräldrar? Eller rättare sagt, var fanns de då när det var dags att lära ut vett?!?

Sen klickade jag mig till några filmer från skolavslutningar på högstadiet, ganska harmlösa faktiskt. Men sen kom jag till jagvetinteHURmånga filmer på olika lärare i olika situationer. Filmer som är smygfilmade av elever och som är filmade enbart i syftet att hänga ut, sätta dit och/eller genera de svårt stressade lärarna. Herregud, jag minns tyvärr att jag också hade en och annan lärare som man satt i skolbänken och fnissade åt. Men detta som jag såg är ju inte klokt. Jag säger bara en sak till om detta: Förbjud mobiltelefoner på lektioner!!!! Eller vad tycker DU?

Vad konstigt det är ute på internet. På några klick så har man helt tappat bort sig. Jag gick från gospelmusik till fjortisar, fulla blådårar och utsatta lärare. Vad är det frågan om?

Nä, nu är det dags att gå och lägga mig. Jag är i alla fall glad att jag vet var jag har min son. Han är i sitt rum i tryggt och säkert förvar mot alla konstigheter som folk kan filma och lägga ut på Youtube.

tisdag, augusti 03, 2010

Kannibal?

Vi satt på syrrans altan och åt vår grillade middag som bestod av hamburgare och marinerade tunt skivade benfria kotletter.

Min lilla systerdotter som förresten mest har varit som en liten trollunge idag,
satt och tuggade på sin hamburgare länge och väl.
Till slut spottade hon ut den nu helt söndertuggade lilla biten hamburgare,
tittade på den kletiga klumpen, stoppade in det i munnen igen
och förklarade för oss övriga närvarande vid matbordet
(jaa, med munnen full av mat...)



- Det var bara min hjärna!





Jag kan bara tillägga att min systerdotter är fyra år och världens sötaste!!!

Gott och praktiskt

Idag blev det glass i Sävedalen. Mums!


Idag slog jag till med tre kulor. Jag brukar bara ta två annars.

Men idag fick jag plats för alla mina tre favoritsmaker;

choklad, blåbär och hallonsorbet.



Så här kommunicerar vi i huset numera.

Jag hittade sonens gamla walkie-talkie's.


(Sonen och jag pratar precis som vanligt.)

Men det funkar jättebra när man ska anropa grannarna.

Ja, min syster o dem alltså.

Annars har jag ett köksfönster bredvid deras ytterdörr.
Där brukar vi skicka saker till varandra.
Man når precis om man sträcker sig.
Mycket praktiskt!

måndag, augusti 02, 2010

God mat tydligen

Så här kan det gå när man bjuder syrran med familj på middag:

Jodå, du ser rätt. Syrran slickar tallriken!
Vad jag bjöd på?
Köttfärslimpa, färskpotatis, sås,
kokta grönsaker och smörslungade morötter. Mums!

söndag, augusti 01, 2010

Det ska va' husvagn...




Idag åkte jag och sonen till Tjörn för att hälsa på sonens farfar och hans fru på deras fina lantställe.


Det var långa köer ända från Liseberg och genom Tingstadstunneln, givetvis hamnade vi bakom en av alla husvagnar som fyllde filerna.





Inte för att det är nåt fel på husvagnar men de skymmer sikten. När det blir såna köer och jag ändå inte har nån tid att passa så är det ingen idé att stressa upp sig, man kommer inte fortare fram för det. Det är bara att gilla läget. Tur att jag tankade innan jag åkte från vårt samhälle...



Idag var jag väldigt glad för att jag kör automat!!! Det gör köandet ännu lättare.


Det var som alltid några som körde i fel fil, snabbare men fel, bara för att knô sig in i ledet strax innan tunneln. Grrr...










Här kom vi äntligen fram till Tjörnbron.





Det ser väldigt molnigt ut på bilden med vi klarade oss från regn där vi satt på altanen och hade en trevlig fikastund. När det var dags att åka hem kom regnet. Tur va?


Nu är det bara en söndag kvar innan det är slut på semestern.........



En söndag då jag måste jobba bort lite av mitt tvättberg och kanske dra runt dammsugaren lite också.
Fast först ska jag njuta av min sista sovmorgon på länge!