I mitt förra inlägg där jag tjatar om hur mycket jag njuter av min lediga eftermiddag berättade jag om min lilla tripp här i byn. Ett stopp jag gjorde var på kyrkogården där jag tittade till mina kära föräldrars grav och sonens pappas grav. Det såg fint ut. Fast det är nog dags att plantera lite mer somriga blommor. Det får bli nästa gång.
Besöket på kyrkogården passade inte in i mitt förra inlägg. För idag är en sån där dag då jag saknar lite extra mycket. Inte så där jobbigt extra mycket. Men ändå.
Det är fridfullt på kyrkogården men kallt. Det är alltid blåsigt där av nån anledning. Men fridfullt på nåt sätt.
Så, nu ska jag scrappa. Jag kanske får besök av min femåriga systerdotter som så gärna vill pyssla med moster. Det är bara trevligt.
4 kommentarer:
Med risk för att trampa på en öm tå så undrar jag vad som hände med sonens pappa? Du har skrivit om honom i flera inlägg, men jag som inte varit med från början känner att jag har missat något.
Och förresten, på tal om att vara stark: Sorg efter flera närstående, det kräver en stark kvinna det också!!
Håller med om att det finns olika nyanser av saknad. Alltid när jag åker till mammas grav känner jag saknad (händer annars också men vid graven blir det mer utrymme för känslorna). Ibland så att det liksom rumlar runt i magen, ibland så jag gråter och ibland så väldigt ledsen att jag känner mig arg samtidigt. Arg över att hon inte finns hos mig längre. Arg över att jag inte kan göra någonting åt det.
Det är tur ändå att det får plats både saknad och njutning på en och samma dag. Lite lättare att gå vidare då.
Hanna: Han dog i samband med ett epileptiskt anfall när sonen var fjorton månader gammal...
Mockapocka: Jag fattar precis vad du menar. Jag har många såna ilskor (oj hittade jag på ett eget ord nu igen?) inom mig. Ibland kommer de bara över en. Då är det skönt att kunna njuta av nåt annat!
Oh hjälp... Ojoj, på tal om starka kvinnor så kvalificerar du in stort!
Skicka en kommentar