Spår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Idag ber jag Gud om samma sak. Att Han ska bära mig.
Jag ber också att Han ger mig styrka och mod. Fast det vette sjutton om Han kan ge mig det. Men Han kanske kan ge mig tillfälle till att bli stark och modig. Jag behöver det, tro mig.
Jag kan inte berätta just nu varför jag ber om detta just idag. En annan gång kanske jag orkar berätta. Jag kan bara säga att det är vad någon annan har ställt till det för sig som orsakar allt det jobbiga just nu. Men det har påverkat mig något oerhört.
När vi hade begravningskaffe efter mammas begravning bad jag vår fina kyrkoherde att läsa en dikt som mamma skrivit. En annan gång ska ni få läsa den.
Just nu tänker jag sätta mig i soffan och glo på TV. Det är nog bra. Jag kanske rent av tittar på nåt roligt så jag får skratta lite. Jo, jag har skrattat idag fast det har varit rörigt inombords. Jag har skrattat på jobbet. Jag har världens bästa jobb och världens bästa kollegor. Hoppas bara de har tålamod med mig, en annan dag kanske jag har kunnat gå vidare och då kanske den gamla glada Camillos kommer fram igen. För långt där inne finns jag. Glada jag.
Först behöver jag bara bli buren lite.
6 kommentarer:
Det behöver vi alla ibland! Jag hoppas du har någon som kan vara stöd för dig just nu, även en närvarande fysik person menar jag!
Jag skall ge dig en bamsekram imon. Lite värme...
Önskar jag kunde ge dig en riktigt stor och varm kram - du får tänka dig den. Hör av dig om du behöver prata! YBF
Oj det låter som du har det jätte jobbigt just nu. Tänk på att du har många som tänker på dig och vill dig väl. Säger som Hanna att hoppas att du har någon som du kan prata med och som är ditt stöd fysiskt. Man skall inte vara ensam när det är jobbigt i livet, trots att det är just då som det är så lätt att sluta sig i sig själv för att det kanske är enklast så.
Kram till dig
det var en vaker dikt. jag märkte att du inte mådde så bra idag på jobbet kram britta
Tack alla! Jodå, jag har flera pålitliga personer runt omkring mig och jag får stöd från många håll. Fast jobbet ska skötas först och främst och när jag kommer hem orkar/hinner jag inte vara social...
Men jag är tacksam för alla goa människor som finns i min närhet!!!
Skicka en kommentar