söndag, december 18, 2011

Ögon som lever

Det kliar runt mina sår så jag blir tokig! Det är inte själva såren som kliar. Nädå, de läker så fint. Men runt omkring såren, där den gode doktorn satte plåster...där har det blivit torra eksem som kliar.
Jag fotade ju mina sår när agrafferna satt kvar och allt detta har fått mig att tänka ovanligt mycket på min kära mamma. Kanske inte bara det har fått mig att tänka så mycket på mamma. För två veckor sedan var det sju år sedan mamma gick bort.

Mammas cancer började i hennes läpp och när hon var nyopererad bad hon mig att ta kort på såren. Läkaren tog bort en del av läppen och alla körtlar ända ner på halsen. Detta gjorde att munnen snörptes åt i mungipan och det var ganska besvärligt för mamma att äta och dricka när hon var nyopererad.  Bilderna som jag tog tänkte mamma använda när hon blev frisk för då skulle hon berätta om hennes kamp mot den elaka sjukdomen. Men mamma vann ju inte den kampen...

Idag hittade jag en dikt som mamma skrev knappt två år innan hon blev sjuk. När vi träffades i församlingshemmet efter mammas begravning bad jag vår fine kyrkoherde att läsa dikten högt. Själv skulle jag aldrig klara av att läsa den.

Här är dikten:

Ögon som lever

Ni är mina barn

Ni bor så tätt inom mig
så nära mig
och så djupt inne i mitt hjärta
ni har så levande ögon

Om ni fick veta
att jag hade en allvarlig sjukdom
om ni fick veta - men inte jag
så skulle era ögon berätta

Något i era ögon skulle dö
jag älskar er för det
något i era ögon skulle vissna
jag älskar er för det

Men mest av allt älskar jag er
för att ni finns
och för att era ögon är så fulla av liv
jag älskar er för det!

Ni är de tre rötter
som jag gamla trötta träd
hämtar min näring från
jag älskar er också för det

Jag gav er livet
sedan kunde jag inte ge er så mycket mer
än kärlek, kärlek så stor
att inte hela världshavet
skulle kunna rymma en uns av den
Det var kanske allt jag gav er
för livet i era ögon
har ni fått
av någon som är större än
min kärlek
Jag visste det
därför vågade jag
trots mina brister och fel
Jag älskar er för att ni vågade

Idag avslutar jag med en video. Det är Pelle Karlsson som sjunger "Han är min sång och min glädje".
I slutet, när mamma var inlagd på hospice, tog vi med mammas favoritskivor och hennes CD-spelare så att hon kunde lyssna på sin musik. Hon lyssnade jämt på musik. Eller på radio. Gärna på närradiokanaler.
Fast mamma var så dålig på slutet sjöng hon med när vi spelade Pelle Karlsson i hennes CD-spelare.




Photobucket

7 kommentarer:

vally sa...

Det gick så fort.

Underbar dikt.
Den är hon.

Hanna Lans sa...

Så oerhört vackert skrivet! Var din mamma poet?

Marie A sa...

Hon var duktig med orden din mamma, jag minns hennes kåserier som publicerades i Härryda tidningen.
Hoppas att allt är bra med dig och att det går åt rätt håll för dig med ditt "nya" liv.
God Jul till dig

vally sa...

Ja hon var både poet och konstnär.
Ingen dussinvara.
Hon var dessutom mycket omtänksam och givmild.

mockapocka sa...

Oj, vilken fin och känslosam dikt. Underbart att ha nedskrivna tankar kvar från henne. Det blir lite som att återigen höra henne prata. Kan jag tänka mig.

camillos sa...

Mamma har alltid skrivit så länge jag kommer ihåg, dikter och kåserier och annat. Jag hittade också en jättefin dikt som mamma skrev om min lillasyster. Den hade jag aldrig läst förut och den var så fin.
Ja, det är lite som att höra hennes röst. Det är rätt skönt att ha det sparat. Det är lite som när jag lyssnar på pappas musik.
De har båda lämnat så fina spår efter sig.

Kim M. Kimselius sa...

Åh vad fin dikt din mamma har skrivit! Otroligt berörande, sitter här med tårar i ögonen. Är glad att jag hittat hit till din blogg!
Kram Kim