fredag, december 02, 2011

Första injektionen

Godmorgon!

Nu har jag tagit den första sprutan på mig själv. Modigt, va? Nä, det kanske inte är så himla modigt. Det är ju bara ett stick. Men jag känner folk som är rädda för sprutor, hur skulle de klara detta?
När jag var i tio-årsåldern (tror jag) så fick min bästa kompis diabetes. Då lärde jag mig faktiskt att ta sprutor på henne, ifall det skulle krävas av mig i nån akutsituation. Tur att jag aldrig behövde göra det.
Men nu är det i alla fall gjort på mig själv och det var inte helt lätt. Jag skulle ta i mitt högra lår idag för jag tog i det vänstra i går. Ja, alltså sköterskan på sjukhuset gjorde det i går.

Hur som helst, det var inte så himla lätt. Till saken hör att jag är väldigt högerhänt så sprutan måste jag absolut hålla i högerhanden. Alltså måste vänsterhanden nypa tag i fläsket. Jaa, och nånstans där mellan alla mina knubbiga fingrar skulle sprutan in i låret. I 45 graders vinkel. Haha, jag kom på mig med att prata högt för mig själv. "men det där går ju inte" och "åh, det blir ju fel håll". Till slut satt nålen i låret och jag kunde trycka i det blodförtunnande medlet. Så. Klart. Tre dagar till bara. Det fixar jag!

Annars är det så skönt att vara hemma! Jag var ganska trött i går och öm i magen. Idag är jag inte lika uppblåst men det har börjat klia i såren. Det är fem hål på min mage. Jag minns att jag låg och räknade mina plåster när jag låg på uppvaket, precis som att jag ville försäkra mig om att operationen var gjord. Jag fick det bara till fyra men sen upptäckte jag det femte som är ganska långt ut på sidan. Jag har därför inte kunnat sova på vänster sida för det har gjort för ont. Första natten var det ryggläge som gällde. Andra natten gick det bra att luta mig lite åt höger. I natt kunde jag faktiskt ligga på båda sidorna. Skönt! Jag är en sån där som inte ligger still när jag sover. Eller, ligger still kanske jag gör men jag måste byta sida emellanåt.

En annan sak med att vara hemma igen är alla vänliga ord jag får från alla håll och kanter. Jag blir alldeles rörd av alla dessa fina saker folk skriver till mig. Jag har fått kort i brevlådan, sms och meddelande i datorn. Det känns skönt att jag är stöttad från så många! Tack alla ni goa människor, ni vet vilka ni är!

Nu ska jag kämpa med att få i mig rätt mängd vätska idag. Det känns som att jag måste dricka lite nästan hela tiden. Ibland kan jag få smaken av sjukhusets tomatsoppa i munnen och då mår jag illa...usch! Jag kommer nog aldrig mer att kunna äta slät tomatsoppa. Nä, blåbärssoppa och naturell yoghurt får det bli idag. Och en massa vatten.

Ha det gõtt!

1 kommentar:

Annika sa...

"You go girl" som man säger i USA! Jag kan också minnas när Lena fick diabetes o hon visade hur hon tog sprutor, det var faschinerande (konstigt ord som nog blev helt felstavat...). Kram kram