söndag, mars 06, 2011

Den STORA kärleken

Apropå det där med livskriser, lycka och hur man tänkte för X antal år sedan. Jag har aldrig skrivit dagbok, i alla fall inte seriöst. Nån gång har jag provat men det var inte roligt när jag kom på brorsan med att läsa i den. Jag övergick till att skriva i en kalender med mitt eget lilla kodspråk. Men tänk om jag hade skrivit dagbok och sparat dem. Det hade varit hur fräckt som helst att kunna läsa mina egna tankar så här i efterhand. Det är klart att jag minns mycket men inte sjutton minns jag exakt hur jag tänkte.

Vi pratade häromdagen på jobbet om tonårstjejer och deras starka känsloregister. Är man kär som tonåring så är man banne mig superduperkär! Tar det då slut med killen så går ju världen under!
Jag har ju själv varit där. Jag har smällt i många dörrar och gråtit många tårar för nån halvfinnig kille med moppe eller gammal Volvo Amazon med eldflammor målade på huven. Jag har också trott att världen skulle gå under när det har tagit slut.

I går när jag letade efter det där förbannade kvittot hittade jag ett brev som jag skrev till min mamma när jag var tonåring. Det är ett surt brev som jag inledde med att skriva att jag endast skriver för att pappa hade sagt att jag skulle. I brevet nämner jag just en kille och hur fruktansvärt ledsen jag var för att det var slut med honom och att mamma minsann inte förstod nånting. Jag skrev att jag hade varit på dåligt humör på grund av den där killen och jag lovade att skärpa mig. Jag avslutade brevet: "Förlåt mig. Ha tålamod ibland."

När jag läser brevet så kan jag riktigt känna hur det var då och precis som jag själv skriver i brevet så orsakade förhållandet med den där killen mest irritation men ändå skrev jag att jag trots det fortfarande var så kär. Ojojoj.

När jag tänker tillbaka på honom (som jag träffar på här i byn ibland) och bakar in min vuxna erfarenhet så inser jag att jag var naiv. Det där var ju inte kärlek! Men jag inser att jag trodde det då. Eller, jag visste att det var så. Då.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Är du alldeles säker...
;-)

Newyorkmamman sa...

Oj oj oj, nyfiken...vem kan detta ha varit? Någon man kände?

camillos sa...

Nä, säker kan jag aldrig bli. Men OM jag bara hade skrivit dagbok...
Vem det var? Äsch ingen särskild...en paralellklasskamrat...

camillos sa...

Men herregud, hur stavas paralell-parallell...nu kan jag nog inte somna efter denna stavningshärdsmälta...

Hanna sa...

Parallell! :)

Newyorkmamman sa...

Hanna kan! Men så har hon ju skrivir en bo också!! Läs den förresten.
Nu blir jag ännu mer nyfiken!!!!!

camillos sa...

Tack Hanna! =)
Newyorkmamman, jag ska absolut köpa Hannas bok och läsa den. Snart.
Fortfarande nyfiken...jättelockigt hår, säger det nåt? Klassen var väl A eller B.

Newyorkmamman sa...

Jättelockigt hår? Men hjälp, tror du jag kommer ihåg? Hade det varit D-klassen hade jag nog kunnat luska ut. Skit också.