onsdag, mars 25, 2009

En riktig gnällkärring

Idag är det våffeldagen och Marie bebådelsedag. Och Rolfs födelsedag.
Så dagen till ära tänkte jag slå till och köpa med mig våffelmix på vägen hem från jobbet. Visst kan man göra egen smet, men jag tycker att mix är lagom när man har jobbat sent och egentligen inte har ork eller tid att göra våfflor.

Jag har gått förbi gaveln där mixpaketen har stått nu i flera veckor, men varje gång har jag tänkt att jag ska ju inte äta våfflor förrän det är Rolfs födelsedag. Alltså idag.

Tror ni att det fanns ett enda våffelmixpaket att hitta i hela den stora affären, som för övrigt är den enda i byn och således helt utan konkurrens?

Näpp!

Jag sprang runt där gång upp och gång ner och tänkte för mig själv; ta det lugnt, bli inte arg, för det är klart att det finns våffelmix i affären på självaste våffeldagen!

Till saken hör också att jag i ren ilska skickade ett långt mail till just denna butik förra sommaren när jag kvällen före skolavslutningen skulle inhandla tårtbotten, grädde, marsankräm och frysta jordgubbar och inget av det fanns. Oj oj oj, vad arg jag var då! Jag är nog helt klart affärens mest hatade kund och de har säkert en bild på mig på anslagstavlan i personalrummet, där alla kan skjuta med pil hur mycket de vill...

Men medan jag gick där och letade och försökte att inte hetsa upp mig så upptäckte jag en sak. Jag var inte ensam. Överallt såg jag människor som inte hittade sin våffelmix. Speciellt trångt var det i den gången där det står "våffelmix" på hyllkanten, fast hyllan gapade tomt.

Där stod det mest män med en desperat min och en väldigt kliande hårbotten. Några av dem tog upp sina mobiltelefoner för att ringa till sin käraste för att meddela att de har misslyckats i sitt uppdrag de har fått av henne. För de såg helt förstörda ut.

Men jag tänkte att jag skulle vara smart, så jag gick bort mot platsen där affären tillhandahåller kunderna en receptdator, för där skulle jag säkert hitta vilka ingredienser jag skulle behöva till min hemgjorda smet som jag nu förstod att det skulle bli. Haha!
Datorn var borta!

Shit också, inget recept. Bäst att köpa ägg, för det ingår säkert, tänkte jag. Kokbok har jag ju hemma i alla fall. Sen plockade jag på mig både mellangrädde och lättsockrad hallonsylt och begav mig till kassan.

Jag frågade kassörskan (mest för att dubbelkolla att våffelmixen
verkligen var slut):
- Är våffelmixen slut?

- Ja, tyvärr, svarar kassörskan med ett leende.

- Tycker inte ni att det är pinsamt, frågade jag.

Håll i er nu!!! :

- Nä, jag bryr mig inte, svarar hon med en axelryckning och ett leende. Fast det är ju konstigt att de har beställt så lite.

- Ja, men det är ju alltid så i den här affären, fortsätter jag.

- Ja, jag håller med dig, svarar hon. Det blir 105 kronor, var det bra så?


Suck.....

Jag kan uppföra mig för det mesta, så jag tackade så vänligt som man bara kan när man är irriterad och gav ett leende tillbaka.

Det behövdes inga ägg till den hemgjorda smeten. Shit också! Vi äter inte ägg i denna familj.

När jag senare stod vid spisen för att laga middag fick jag ett telefonsamtal som genast gjorde mig på tipp-topp-humör. Det var en super trevlig kille från valnämnden som ville fråga mig om jag kunde tänka mig att ställa upp som ordförande i EU-valet. Tidigare när jag har arbetat som valförättare har jag varit vice ordförande, alltså jag är chief när ordförande är på rast osv, fast med lite sämre betalt än ordförande.
Jajamen, det går så bra, svarade jag. Sen fortsatte vi prata lite och mot slutet av samtalet sa han:
- Vi har höjt arvodet, hoppas att det inte gör något?

Tänk på det, när ni pratar i telefon; le - för det hörs att du gör det!

Jag log i alla fall när jag stod vid min diskbänk och vispade i hop min våffelsmet och tänkte på mitt höjda arvode!

Inga kommentarer: