Först mycket ner och sen lite upp

Omtumlad efter känslostormen tidigare idag stod jag i köket och plockade lite med disken när jag hörde en katt jama. Inget konstigt med det kan tyckas, men min systers ena katt har varit försvunnen i nästan två veckor så allt jamande har den senaste tiden lett till att vi ropat och fortsatt leta efter den söta lilla kissen. Jag och sonen sprang genast ut med förhoppningen att hitta katten som vi nästan gett upp hoppet på med tanke på kylan som är och har varit.

Jag öppnade garageporten och ropade, för i just garaget har många katter kommit bort sig förut. Garaget är 70-80 kvadratmeter stort och fullt med bilar och bildelar så det är inte konstigt att katterna kan förvilla sig där inne. Jag ropade och ropade men fick inget jamande svar så jag vände för att gå ut igen när jag hörde ett svagt jamande inifrån garaget. Jag ropade och katten svarade många gånger innan jag hittade honom allra längst in under en bil.

Lyckan blev förstås total hemma hos min syster när den avmagrade katten kom hem och satte sig vid matskålen som snabbt fylldes på av lillhusse.
Kattbrorsan blev också glad och kunde inte sluta pussa på den upphittade katten:

Skönt att det blev något att glädja sig åt idag också!