Och så var det det här med pensionsåldern...

Så här är det. Jag trivs bra med mitt jobb. Det är roligt, stimulerande, varierande, positivt och spännande. Jag trivs alltså! Men...det kan också vara fysiskt ansträngande, stressigt som tusan, tröttsamt och periodsvis rejält uttröttande. Jag kan verkligen INTE tänka mig att fortsätta jobba på förskola tills jag fyller sjuttiofem år. Det går inte. Det finns inga som vill jobba på en förskola med en sjuttiofemåring, jag lovar!

Vår statsminister tycker minsann att vi knegare ska jobba till 75 års ålder. Hallå! Vad tänker han?

Jaha, han tänker ekonomi och budget och sånt där tjafs. Jag erkänner att jag inte kan lösa just den frågan för staten men att höja pensionsåldern till 75...det kan aldrig bli bra!

Jag har ju fattat att jag kommer att bli en fattig pensionär den dagen det är dags men att jag dessutom ska jobba i tio år mer än vad jag hade räknat med känns inte bra.

Det är skottår i år och enligt nån gammal tradition så får ju tjejer fria på just skottdagen och i år kanske det är dags för mig! Ja, inte för att jag har någon att fria till men man kan väl börja leta. Jag har nästan tre veckor på mig. Jag tänkte att jag kunde börja söka på nån miljonärsklubb. Annars kan jag stå och vänta in en nybliven miljonär vid Åbytravet. Annars kanske jag får söka mig söderut. En rik oljeshejk kankse kan vara nåt? Statsministern kanske? Han är visserligen gift men vaddå, han ställer väl upp för en fattig barnskötare i nöd? Han kan ju gå i pension redan vid 50 år ålder och redan det första året inkassera 1,7 miljoner kronor tror jag att det va. Fast nä, det sista var nog inget bra alternativ. Han är ju så blå och verkar ha konstiga idéer.

Gifta mig rikt känns i alla fall som ett bra alternativ. För inte sjutton kommer jag att snyta näsor och byta blöjor dagarna i ända till den dagen jag fyller 75.