Jag har haft långt hår länge. Olika långt, men långt. Ingen direkt frisyr. Praktiskt när man jobbar att bara sätta upp en tofs och vips så är håret borta. Jag har tyvärr kommit in i en trist trend, att jag inte vågar förändra frisyren. Fast jag har ju ingen frisyr. Men inte vågar jag skaffa mig någon heller. Risken är att jag måste tillbringa en massa onödig tid framför spegeln varje morgon och det har jag varken lust eller tid till. Nä enkelt ska det vara.
Förr hade jag mycket finare hår än jag har nu. Det är väl åldern kanske. Jag hade mycket tjockare hår när jag var yngre. Så där tjockt så att när jag våfflade håret som man gjorde i slutet av åttiotalet så såg jag ut som Ronja Rövardotter. Jättetjockt var det.
När jag var tonåring var jag mycket mer vågad än nu. Det kanske hänger ihop med att min mamma var vågad. Ganska ofta såg jag nån bild på nån kändis i nån tidning och då ville jag ha den frisyren och mamma var snabb med att ta fram saxen. Då klippte jag mig ofta. Eller mamma.
Nu vågar jag knappt toppa håret och jag gör det kanske bara två gånger om året...
Min brors dotter har i flera år sagt till mig:
-Camillos, att du inte klipper dig raffigt!
Jag har alltid svarat:
-Det spelar ingen roll om jag klipper mig raffigt när JAG inte är raffig!
Dagens besök hos frisören kommer många kanske inte ens märka av. Men nån dag ska jag göra nåt drastiskt. Kanske. Ska bara samla mod till mig. Eller nåt.
Ojdå, nu handlade visst hela detta inlägget om hår. Det finns mycket att skriva om mitt hår märker jag.
Så här såg jag ut när jag satt och väntade på att få sätta mig i frisörstolen. Den risiga sanningen, jag bjuder på den idag:
Vad har du för förhållande till ditt hår? Har du nån raffig frisyr?
1 kommentar:
Jag ändrar frisyr och färg oftare än någon annan jag känner ... Jag tycker väldigt illa om hår, så det gör mig inget om det blir "fel". Nu håller jag på att spara till långt dock. Det var nämligen ganska länge sedan.
Skicka en kommentar