I kväll har jag tittat på ett program som heter något så tråkigt som "Sveriges historia". Det handlar om...sveriges historia så klart. Tyvärr sänds detta program samtidigt som de svenska hollywoodfruarna så jag zappade lite faktiskt. Men det var ändå historieprogrammet som var mest intressant. Jag menar, HUR intressant är det när en urblåst hollywoodfru från västsverige får femton fel på teoriprovet? Eller när samma osminkade madam påstår att tjänstemannen har fel när han säger att hon inte får lov att köra runt med ett svenskt körkort i Los Angeles?
Tillbaka till historieprogrammet. Det är Martin Timell och en skorrande kille som jag glömt namnet på som är programledare/historieberättare. Förra säsongen såg jag nästan alla program och jag hoppas jag kan se fler i denna säsong. Risken finns väl att jag råkar zappa precis när lilla Agnes Nicole limmar fast löshår i rumpan på sin fula hund och att jag blir så himla intresserad att jag glömmer växla tillbaka till historieprogrammet.
Nä, Martin Timell vinner detta slag precis som...Gustav Vasa kanske inte vann något stort slag men han var visst inte den man trodde att han var, den gamle kungen. Något som jag ångrar så här i äldre dagar (jamen jag fyller ju för sjutton fyrtiotvå snart) är att jag inte hängde med på historielektionerna i skolan. Det tråkiga är att jag minns precis vad jag tyckte då. Jag tyckte att det var helt ointressant att veta när gamla kungar som Gustav Vasa föddes eller dog. Jag tyckte att den kunskapen var helt oviktig och inte ämnad för mig. Jag vrålpluggade alla viktiga årtal och datum till proven vi hade men jag glömde allt lika snabbt som jag läst in dem. Synd. Tråkigt att jag resonerade så då. De är ju skitintressant med historia. Vår historia. Min historia.
Jag tror att det inte är mitt fel att jag resonerade sådär. Jag tror att det dels beror på att jag var en tonåring som hellre drömde om Kizz och George Michael än om Gustav Vasa och Christian Tyrann. Men dels måste det ha berott på skolan, på läraren, på sättet vi fick lära oss. Eller...vi fick väl inte lära oss, snarare läsa oss till lite siffror som var betydelsefulla. Tänk om vi hade gjort en teater av vår historia. Eller en musikal! Det hade ju varit hur fräckt som helst. Och lärorikt, tror jag.
Sent ska syndaren vakna, sägs det. Men det är aldrig för sent att lära en gammal hund att sitta. Eller...lära sig. Jag lär mig av Martin Timell och den där skorrande andra killen. Och det är kul!
3 kommentarer:
Ja skolan kan man säga både det ena och det andra om. Och det är stor skillnad på skolor och skolor.
Vad gäller Hollywoodfruarna så känns det så himla krystat den här gången. Det är så uppenbart att de har ett manus som de följer. Det har varit uppenbart förut också, men som de kassa skådespelerskor de är, så skiner det igenom alltför mycket nu. Nej, stor diss på Hollywoodfruarna.
Åhh vad jag känner igen mig Camillos, jag gjorde precis lika i skolan. Pluggade in alla viktiga årtal för att sedan glömma av allt. Nu får man sitta som ett fån när alla andra kan allt. Eftersom vi går gått i samma klass så kanske vi kan skylla på tråkiga lärare ;-) eller vad säger du?
Hanna, jag håller med att det är krystat i Hollywoodfruarnas program. Jag kommer nog mest att hålla mig till historieprogrammet hädanefter!
Marie, klart vi skyller på våra tråkiga lärare. Jag menar, hur många roliga lärare hade vi? Jo, kanske han med hängslen och rutig kavaj. Kanske inte världens bästa lärare men vi fnissade en hel del åt alla hans exter kommer jag ihåg. Också en grej jag ångrar lite. Att vi fnissade så mycket åt just honom. Skäms på mig! :)
Skicka en kommentar