onsdag, november 10, 2010

Det kom ett brev...



...från vårt fadderbarn idag. Han heter Bourama, är sju år och bor i Mali i västafrika.




Det var inget personligt brev utan snarare en rapport från en PLAN-arbetare på plats. Det rapporterades att Bourama har god hälsa men att han inte går i skolan på grund av ekonomi.

Faktum är att Bourama är vårt andra fadderbarn. Vi hade en pojke som heter Jonathan som bor i Ecuador i flera år och vi skickade brev, bilder och teckningar till varandra med jämna mellanrum. En dag fick jag ett brev från PLAN att Jonathan och hans familj hade flyttat till ett område där PLAN inte är verksam så helt plötsligt var vi inte hans fadderfamilj längre. Snopet. Men i samma brev fick vi information om att Bourama är vårt nya fadderbarn och det var liksom bara att tacka och ta emot. Det är klart att vi ändå vill hjälpa fattiga barn i världen så det var bara att acceptera.

Tyvärr har det inte blivit så att jag har skickat ett enda brev till Bourama. Jag har inte fått något personligt från honom heller men det ligger nog hos mig som sponsor att ta kontakt först.


Så när jag fick brevet idag så satte jag mig direkt och skickade ett brev till honom. Ett e-mail faktiskt. Hoppas han har en dator och bredband.

Nä, det var ett dåligt skämt. Fy-fy camillos! Mailet går till PLAN i Stockholm som skriver ut det och skickar det ner till Mali. Man kunde även bifoga bilder som de skriver ut så även om jag inte älskar att fotograferas fick jag rota fram några bilder på mig och sonen som jag bifogade.


Här är Bourama och hans lillasyster!

Det kan ta upp till sex månader innan man kan förvänta sig ett svar beroende på att fadderbarnen ofta bor långt från civilisationen även om PLAN faktiskt själva kör ut breven nu för tiden. Men jag hoppas att jag får ett svar från Bourama. Då lovar jag att skriva ett lite längre brev, handskrivet. Då ska jag också skicka med lite fler bilder (det gick bara att bifoga två i mailet).

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad duktig du är, detta är något som jag har tänkt att göra länge men som av någon orsak aldrig blir av =( Måste skärpa mig!!
Kram Marie

camillos sa...

Ja, jag har i alla fall skärpt mig och skickat iväg ett brev äntligen! :)

Annika sa...

Vi har också ett fadderbarn i Afrika, vi har tänkt o pratar ofta om att vi måste skicka ett brev, lite teckningar o bilder, men det blir ALDRIG av. Vi har haft vårt fadderbarn sedan 1999, så hon börjar bli stor nu - kanske inte uppskattar teckningar lika mycket... Kram