söndag, juli 17, 2011

Vilket äventyr. Vilken pärs!

Tänk så fort allt förändras. Ett ögonblicks verk. Det är okej nu, men vi har varit med om en pärs kan jag lova.
I torsdags var vi på Sydkoster och det började bra:

När vi kom i land hyrde vi cyklar.
Här fikade vi. Sen blev det ett dopp i havet.
Vi var på väg till båten som skulle ta oss tillbaka till fastlandet.
Ja, till fastlandet kom vi.
I 32 knops hastighet:

I den sista nedförsbacken ramlade sonen med sin cykel och landade på ansiktet. Han hade cyklat lite före oss så vi såg inte fallet, bara när han försökte resa sig upp. Det var blod, slängda cyklar, norrmän, servetter och handdukar överallt. Som mamma...det var mycket som snurrade runt i mitt huvud...
En norsk läkare som bodde i huset bredvid kom springande och det var skönt att ha henne där för det blev så lugnt. Vi torkade av sonen och tvättade honom med vårt flaskvatten och lade honom bekvämt. Han var lite medtagen så den norska läkaren tyckte att vi skulle transportera honom på ett säkert sätt till fastlandet. Därför kallades Sjöräddningssällskapet dit. De kom med ambulanspersonal ombord och efter den snabba färden över vattnet fick vi åka ambulansen till vårdcentralen där sonen togs omhand av underbara sköterskor och en läkare som ville skicka oss till Näl i Trollhättan. Medan vi väntade på sjuktransporten som skulle ta oss de tretton milen till sjukhuset tvättade de såren i ansiktet rena från grus och asfalt. De grävde också upp ett gruskorn som borrat sig ner i näsan på den stackars lille sonen.

Väl framme på akuten på Näl blev såren tvättade flera gånger till och en läkare undersökte hela kroppen på sonen. Grundligt. De tog blodtryck och tvättade bort ännu fler småstenar ur såren i ansiktet. Läkaren tyckte att framtänderna var väldigt lösa och att näsan som var jämnbred av svullnad behövde kollas av en öron-näsa-hals-läkare så vi blev flyttade till öron-rummet där en annan läkare tittade noggrant på allt som hänt. Den läkaren tvättade såren igen, han borstade även såren med en tandborste innan han bedövade sonens jättesvullna överläpp. Sen sydde han sju stygn på insidan av läppen och fyra stygn på kinden. Läkaren var även tandläkare och han tyckte att framtänderna inte var så jättelösa. Puh! Han blev omplåstrad och förd till barnavdelningen där de ville ha kvar honom över natten för observation.



På Strömstads vårdcentral

Här bedövas sonen på Näl.

Jag fick ligga på en säng bredvid sonen och på rummet fanns en annan kille i sonens ålder som opererat bort blindtarmen. Båda killarna kollades på natten så vi fick inte jättebra nattsömn...
Dagen efter kom läkaren som sytt sonen tillbaka och tittade på stygnen och senare kom en kirurg som sa att sonen fick åka hem. Han var noga med att påpeka att sonen skulle ta det lugnt eftersom att han drabbats av en hjärnskakning. Han ska också skölja munnen med ett medel för att undvika att bakterier tar sig upp vid tandköttet där tänderna är lite lösa. I fyra veckor ska han äta skonkost, inget hårdare än potatismos...

Så här efteråt är jag så oerhört tacksam att det inte blev värre. Det kunde slutat mycket värre.
Jag är också så oerhört tacksam för hela kedjan av vårdinsatser har funkat så fantastiskt bra. Varje sköterska och läkare har varit underbara! Sjöräddningssällskapet i Strömstad är så fantastiska, särskilt en man ombord som hette Dick som var så vänlig!
Vilket fantastiskt land vi bor i där man kan åka sjöräddningsbåt, ambulans och taxi OCH få den bästa vården gratis när man är barn. Jag gillar att betala skatt!!! Fasen vad bra det är egentligen! Sjöräddningssällskapet är en ideell förening som drivs av gåvor, medlemsskap och ideella insatser.

På Sydkoster strömmade det människor förbi oss hela tiden när sonen låg på asfalten med sina blödande sår. Varenda människa som gick förbi stannade och frågade vad som hänt, om vi ringt efter hjälp och om de kunde hjälpa till. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på alla vänliga människor. När ambulanspersonalen kom fram var det en ung pojke med flakmoppe som stannade och frågade om han kunde hjälpa till. Sonen som var lite vimmelkantig fick åka fram på flaket den lilla sträckan vi hade kvar till kajen. Så här efteråt vill jag bara pussa och krama på dem alla!

Jag får ju inte glömma farmor och plastfarfar som var med oss på resan. De fick åka med i båten och ambulansen och sen åkte de till vandrarhemmet och packade alla våra grejer. Vi hade ju tänkt att stanna en natt till på det mysiga vandrarhemmet. Vi som skulle grilla lax.
De åkte efter oss till Trollhättan och som tur är så bor deras yngsta son där så de kunde sova över hos honom. De kom till sjukhuset vid elvatiden på kvällen med tandborstar och telefonladdare. Och en hamburgare till mig. Sonen fick inte äta. Inte för att han skulle kunna heller så som han såg ut. Vi fikade vid tolvtiden på Sydkoster så jag var ganska hungrig och matt efter elva timmar utan annat än vatten.
När jag åt min hamburgare kom en man in på rummet och ropade till mig:
- Hur mycket ska du ha för hamburgaren? Du får tre hundra spänn!!!
Han var i samma sits som mig med en dotter som cyklat omkull...

Det blev ett abrupt slut på vår lilla resa men vi skulle ändå kommit hem igår så...
På kvällen hade sonen lite huvudvärk och lite feber (det hade han på sjukhuset med) och han ville sova i soffan så det fick han göra. Det var lite oroligt att gå och lägga mig i mitt rum men det har gått bra.
I dag fyller min syster år och hon har haft kalas. Sonen var med en stund på kvällen och jag mixade grillad kyckling, färskpotatis och zatziki med mixerstaven åt honom. Det tog en bra stund för honom att få i sig den lilla portionen för läppen är så svullen så han inte kan stänga munnen riktigt.
Tårtan, grädden och jordgubbarna mixade jag ner till en smoothie som han drack när vi kom in till oss igen.

Nu ligger han i soffan och ser på film och snart är det dags att sova.

Här kan du läsa lite om vårt lilla äventyr till havs!

6 kommentarer:

vally sa...

Stackars. stackars lille killen.
Jag sitter och snyftar.
Camilla, det gör mig verkligen ont och jag tycker att ni båda bör få vara sjukskrivna ett tag, så att ni inte behöver ta av de dyrbara lediga dagarna till detta. Det kanske man redan har tänkt på.
Vem kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig ett sådant slut på den trevliga resan...
Du och din son...vilket team ni är.
Du är fantastisk.
Mor och far vakar i sin himmel.

Hanna sa...

Underbart att höra när vården fungerar och personalen är trevlig! Fy tusan så hemskt för er dock...!

Som Vally säger: Kolla upp om du inte kan vara sjukskriven dessa dagar/veckor han behöver extra "passning." Fast förmodligen är det en 12-års gräns och han är äldre än så väl?

Krya på honom! (Jag tänker länka till detta inlägg från en annan blogg ang. den kassa vården. Vi behöver fler solskenshistorier!)

Marie A sa...

Jag får tårar i ögonen och klump i halsen. Vilken tur ni hade som träffade på så mycket fina människor som hjälpte er.
Tänker på er, kram!

mockapocka sa...

Ja jisses. Känner mig alldeles omtumlad av att bara läsa om händelsen. Vilken pärs! Jag känner också igen den där superintensiva och koncentrerade situationen som man befinner sig i när något liknande händer och hur alla möten på något vis bara händer och man reflekterar först efteråt hur det verkligen kändes. Hur innerligt lycklig man blir när man stöter på godheten och närvaron hos folk som man inte ens känner. Det berör!
Skönt ändå att få komma hem och ta om hand och pyssla om sjuklingen. Och sig själv kanske. Landa lite i hemmets lugna vrå.
Kram!

Nim sa...

Ja...herre gud, vad ni båda haar varit med om. Mammahjärtat blir ju hur sårat som helst, det kan jag verkligen förstå. Spelar ingen roll vilken ålder, dom e ju våra barn.

Skönt at ni e hemma nu!

Ellabellas vardag sa...

Herregud, vilken pärs. Förstår att det måste varit jättejobbigt och oroligt för er. Tur att vården för en gångs skull fungerar så bra, som du skriver. Mer ros till de som arbetar inom vården, det behövs.

Kram