söndag, november 27, 2011

Gastric bypass

Ja, så är det. På tisdag ska jag opereras. Gastric bypass. Jag är skitnervös men jag längtar tills allt är över.

Jag har funderat länge på om jag ska skriva om detta på bloggen och jag har kommit fram till att jag vill berätta. Detta är en del av mitt liv. Min övervikt är en del av mitt liv...nej, den ÄR mitt liv och det är ju det jag skriver om här. Därför är det lika bra att jag delar med mig.

Att vara kraftigt överviktig har påverkat mig i allt jag gör. Jag tänker ständigt och jämt på det och det stör mig i mitt liv jag lever. Jag blir ofta dömd utifrån mitt utseende. Jag kan se i folks blickar att de tänker att jag är mindre klok än andra, att jag är mindre värd än andra. "Hur kan den där fetknoppen veta något"...
Men långt härinne, bakom allt det ni ser, så är jag en hyfsat normal människa. Långt härinne bor det en lagom stor människa. Det är den människan jag vill plocka fram. Den där normalstora människan som också räknas.

Att ta steget till en operation har tagit mig flera år. Flera års funderingar fram och tillbaka blandat med diverse dieter som misslyckats för att jag inte kunnat hålla dem. Det har inte varit ett lätt beslut men till slut tog jag steget och vågade ringa till vårdcentralen. Det kallar jag att ha karaktär. Det är så att jag hatar att ringa vårdcentralen här i byn för då måste man först prata med nån snorkig sköterska som redan i telefon dömer mig och vad jag söker för. Faktum är att jag brukade ha ca fyra halsflusser om året förr, med 41 graders feber i minst fem dagar. Dödssjuk var jag när jag åkte på det. Jag hade det så ofta så jag visste redan när jag vaknade på morgonen att jag skulle ligga dödssjuk om några timmar. Då brukade jag bädda rent i sängen, duscha och diska och ringa vårdcentralen. Sen kom febern. När jag ringde och sa att jag hade haft ont i halsen i några timmar brukade sköterskorna fnysa åt mig för det syns minsann inte på några halsprov så snabbt. Man måste ha haft halsont i minst tre dagar innan det kunde komma på tal. Jag har till och med blivit kallad "lilla gumman" i telefon... men det syntes alltid på mina halsprov att jag hade halsfluss, fast jag bara hade haft ont i några timmar. Fast ofta kunde läkaren se i halsen att det var halsfluss, det behövdes inte alltid ett prov.

Nu kom jag av mig lite. Tillbaka till i somras då jag ringde vårdcentralen angående en eventuell operation. Jag fick prata med en jättetrevlig sköterska som bokade in en tid till en läkare. Puh, första steget var taget.
Jag fick senare träffa, en för mig, ny läkare. Det är väl enda nackdelen med offentliga vårdcentraler när man inte är där för ofta, då har man liksom ingen husläkare. Men i alla fall, jag pratade länge och väl med läkaren. Han frågade ut mig om allt. Han frågade faktiskt till och med om min övervikt är orsaken till att jag är singel. Ja, var mitt snabba svar. För ingen blir ju kär i en tjockis så jag har inte ens försökt. Inte för att jag är nån kärlekslös människa, tvärtom. Folk tror nog om mig att jag är en sån där människa som "väljer att leva som singel" för att det är så himla...bra. Så är inte fallet. Men som sagt...man är ju inget hett byte på någon singelmarknad när man är en tjockis i medelåldern.

Nä, nu kom jag av mig igen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hela detta ämne tror jag. Läkaren skickade i alla fall en remiss till Sahlgrenska sjukhuset dit jag till slut blev kallad på informationsmöte. Etthundrafemtio tjockisar i en föreläsningssal...hahaha! Efter mötet fick man fylla i en blankett om man fortfarande var intresserad av en operation. Jag fyllde i en blankett. Sen fick jag vänta i några veckor och till slut kom brevet som berättade att jag var beviljad en operation. Jippi!!!

Efter detta har jag varit på Östra sjukhuset på två möten, det första var ett informationsmöte liknande det som var på Sahlgenska och det andra var ett inskrivningsmöte då jag fick träffa läkare, narkosläkare, sjuksköterska och dietist. Den dagen fick jag också reda på att det var tre veckor kvar till min operation. Jippi igen! Jag som trodde att jag skulle få vänta hur länge som helst.

Som förberedelse inför operationen så måste jag gå på pulverdiet tre veckor innan operationen. Alltså fick jag starta direkt efter mitt senaste besök på sjukhuset. Man måste det för att levern (och fettet i levern) ska minska i omfång, annars kommer de inte åt. Det är för min egen säkerhet som jag gör detta alltså.
Idag är det den tjugoförsta dagen på pulverdiet och det har varit ganska jobbigt och tråkigt. Fast...med tanke på varför jag gör det så har det ändå varit lätt. En annan fördel är ju att jag redan har tappat tio kilo!

I morgon kväll ska jag duscha med bakteriedödande medel två gånger och på tisdag morgon ska sonens farmor köra mig till sjukhuset. Sen är jag i trygga händer hoppas jag. Jag är nämligen VÄLDIGT rädd för att sövas. Jag har blivit sövd två gånger förut. Första gången var när sonen föddes, jag fick sövas akut efter att han var född och då gick det antagligen för fort för jag upplevde att jag inte fick någon luft. Till slut somnade jag in och allt gick bra. Bara drygt tre månader senare var det dags igen då jag fick operera bort gallblåsan. Gissa om jag var rädd då? Men det gick jättebra den gången och jag hoppas att det gör det denna gången också. Om det värsta skulle hända så vet jag ju ändå inget eftersom att jag redan sover då...

Men jag hoppas på ett bra uppvaknande. När (om) jag vaknar på tisdag efter operationen börjar mitt nya liv.

Frågor på detta??


LGBP

19 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Nu sitter jag här och skrattar för mig själv för du skriver riktigt roligt om detta. :)

Jag har ju bara träffat dig en gång, men jag upplevde dig inte som så överviktig att du skulle behöva opereras?

Jag var också ett halsflussbarn. Men jag oprereade bort mina mandlar när jag var 26 och efter det har jag knappt (pepparpeppar) varit sjuk.

Jag hatar också att sövas! Så till den milda grad att när jag skulle opererera min brutna handled, så valde jag att vara vaken. Där låg jag och grät och ojade mig och de snälla sköterskorna undrade varför och jag snyftade att jag trodde att jag skulle dö... Men det gjorde jag ju inte. Jag sövdes ju inte ens, så varför jag låg där och bölade kan man ju undra.

Jag vet att M. Engelwinge kommer vilja höra allt om din operation förresten!

Stor kram och stortstort lycka till!!

vally sa...

Älskade Camilla. Jag sitter förstummad.
Intressant läsning, som vanligt, men den lämnar många funderingar och de är mina, och inget jag har rätt att pådyvla dig.
Du har redan tappat tio kilo. Då kan du inte vara överviktig. Jag ser dig ofta och bedömer det så.
Har du verkligen fått prata igenom ordentligt, vad som händer med ditt matintagande och din aptit efteråt.
Du är så smart och viljestark. Säkert har du allt klart för dig. Allt kommer att gå bra, och bra är också, att du har väntat, då operationstekniken blivit så mycket bättre.
Kram vännen

mockapocka sa...

Allvarligt talat camillos, så tycker jag att du ska skriva en bok om dina upplevelser och tankar. Du skriver både roligt, intressant och personligt. Samtidigt blir det allmängiltigt då man som läsare lätt kan identifiera sig med de olika känslorna du beskriver eller mötena med exempelvis sköterskan på vårdcentralen ;).

Kram och lycka till!

NEWYORKMAMMAN sa...

Jag är lite...mållös, säger man så? Håller med alla föregående talare om att du skriver fängslande om vad som varit och vad som komma skall.
Dum är du inte, tvärtom, vilket jag verkligen vill understryka. Rolig, påhittig och smart har du alltid varit. Usch så mycket bus vi hittade på i barndomen!
Vilken karaktär: pulverdiet i 21 dagar!! Vem fixar det egentligen?
Jag förstår att du är rädd, huh. Det är läskigt att sövas, men det brukar ju sluta lyckligt.
Jag tycker du är fin Camillos, extra kilon eller ej. Jag förstår samtidigt hur du känner för jag är själv helt jäkla fixerad (jo man kan vara det när man inte är särskilt överviktig också). Och visst är det trist att vi lever i ett samhälle där man blir dömd utefter hur många kilon man har på kroppen?
Nu håller vi tummarna för dig, och tänker på dig. Vally ber säkert en bön, jag gör det inte för jag tror inte på Gud, annars hade jag gjort det: "I'll pray for you honey".
Vi väntar med spänning på fortsättningen!

camillos sa...

Tack för era vänliga ord! Jag fortsätter rapportera så fort (om) jag vaknar! :-)

vally sa...

Ja det lovar jag att göra.
:-)

Ellabellas vardag sa...

Ojojoj... du är grymt modig och vilken karaktär att äta pulver i tre veckor. Hade jag aldrig klarat!
Kram

Marie A sa...

Stora grejer på gång! Jag kan bara gissa att det är ett beslut som du har funderat både länge och väl på, och jag vet att det kommer gå bra! En mycket stor omställning för framtiden som du vet, men är man inställd på det så går det ju bra =)
Visst är det fruktansvärt att man blir bedömnd efter hur många kilon man väger, jag brukar säga att det är inte något fel på min vikt, det är bara fel på min längd!!

Jag har en arbetskollega som gjorde denna operation för precis 1 år sedan och hon mår jättebra.
Du är ju både begåvad med ordet och pyssleriet och jag ler alltid när jag läser dina berättelser.

Jag håller också tummarna och skänker dig en tanke, önskar dig all lycka till!
Kram Marie

Kim M. Kimselius sa...

Hittade hit till din blogg och jag måste säga att du verkligen skriver som en riktigt stand-up-comedien om din halsfluss och operation. Mycket bra skrivet. Kanske det blir en bok till slut?
Nu är det tisdag och du är opererad. Förmodligen känner du dig eländig just nu, men tänk hur bra du kommer att känna dig inom en snar framtid.
Dessutom har du redan gått ner 10 kilo. Bra jobbat!
Kommer att länka till ditt inlägg på min blogg i slutet av nästa vecka. Då kanske du har mer att berätta om hur det har gått! http://kim-m-kimselius.blogspot.com/
Kram Kim

Nim sa...

Jag gillar dig innan, under och kommer nog med allra säkrast gör det efter!

Gunilla sa...

HIttade hit via Engelwinges blogginlägg!! Önskar dig lycka till med ditt projekt ! hoppas allt gick bra !!

Gunilla sa...

HIttade hit via Engelwinges blogginlägg!! Önskar dig lycka till med ditt projekt ! hoppas allt gick bra !!

camillos sa...

Tack för er omtanke, det värmer!
Kim M. Kimselius och Gunilla; varmt välkomna hit!

YBF sa...

Du är den vackraste person jag känner - en mycket varm och omtänksam, rolig och intelligent tjej i sina bästa år (medelålderna - va??? vad pratar du om)!! Ja, jag ser fram emot en bok, du roar och berör verkligen när du skriver!! Kram YBF

Elinor sa...

Jag undrar lite hur du tänker kring att du ska klara av att hålla en lagom kost efter operationen om du, som du själv skriver, inte kalart de innan?

Maria N sa...

Har varit på mitt första möte nu och läser allt jag kan! Hoppas allt gått bra och att du.inte har jätte ont!

Elinor. Man är ju så illa tvungen att sköta maten efteråt. Annars mår man dåligt på olika sätt. och äter man inte tillräckligt ofta osv så.mår man oxå dåligt och kan ju få näringsbrist.
så det där fixar hon! Ny start på livet :)

Madde sa...

Lycka till med operationen.

camillos sa...

Hej på er!
Idag är det exakt ett år sedan jag gjorde min operation och jag ångrar inget! Jag har mått bra till 99%. Vad det gäller maten så har jag fått lära mig att tänka om. Storleken på magsäcken hindrar mig att äta för mycket. Jag tänker på vad jag stoppar i mig men äter det mesta. Jag smakar till och med på snacks och godis, fast godis smakar jag väldigt försiktigt av då jag mår dåligt av att äta för mycket. Några bitar ur skålen går bra.

Jag har tappat sextio kilo och det känns fantastiskt bra!!!

Kram på er!

Anonym sa...

Hej!

Vi är två sjuksköterskestudenter på Sophiahemmet högskola som skall skriva vårt självständiga arbete. Vi skall skriva om tiden efter en gastric bypass operation och undrar om du är intresserad av att intervjuas utav oss? Allt material handhas anonymt.

Hör gärna av dig till gastricbypassstudie@hotmail.com

Mvh
Reza och Amanda