måndag, augusti 24, 2009

Lambada

Det är måndag och klockan är 21.42.
Jag pratade med N som firade sjuårig bröllopsdag idag. Frugan hade ordnat med bio och restaurangbesök.

Jag och N pratade om en fest som vi var på för mååånga år sedan då han dansade lambada med en tjej som var svensk mästare i just lambada. Fast det visste inte N förrän dagen efter när betonghjälmen tryckte på hans ömma skalp... Tur att han efter några burkar öl dansade som en gud helt ovetandes om att hon faktiskt var den som förde honom över dansgolvet och inte tvärtom. Hehe...


Jag kom att tänka på min kära mamma. Hon var INTE svensk mästare i lambada. Men hennes syster, min moster, älskade att dansa när hon var ung. Min mamma som var elva år yngre än sin syster berättade för sin fröken i skolan att hennes syster hade danssjukan. Det hade hon givetvis inte, men min mormor hade väl skämtsamt sagt det nån gång eftersom att min moster dansade jämt.


På Wikipedia står det att läsa om danssjukan:


Den danssjukan som kan drabba människor är en skada i centrala nervsystemet som frambringar otäcka grimaser, utfall och rörelser utan ändamål eller mening.


Min mamma var en humoristisk kvinna som gjorde allt hon kunde för att folk i hennes närhet skulle må bra. Om min pappa var på dåligt humör eller mådde dåligt så visste hon precis vilket knep hon skulle köra med.



Hon dansade balett!



Pappa kunde sitta i sin kära moster Viola-fåtölj (många möbler i vår familj har namn) och deppa allt vad han orkade när mamma kom indansandes på tå iförd endast t-shirt och trosor.


Det brukade räcka för att pappa skulle brista ut i asgarv och genast bli på bättre humör!

Det var ju inte så att mamma på något sätt kunde dansa balett, vilket gjorde det ändå roligare!


Fast man kanske måste ha varit gifta i många år för att kunna muntra upp sin make med lite balett på det där sättet?


Jag tänker att när N har varit gift med sin kära U i många långa år och hon kanske är lite nere eller ledsen så kanske han kan ta fram sina gamla lambadamoves och göra sin fru på bättre humör!


Ja, jag kan nog se det framför mig när N svänger på sina höfter framför sin fru som brister ut i ett asgarv som hörs ända till Mantorp, eller nåt...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag behövde bara tänka tanken så började jag först fnissa men snart tokskratta......
Vill jag vara med om detta, ojoj ringer när det har hänt.
Kram U

camillos sa...

Ja, lova det!