måndag, maj 18, 2009

Du och jag...

Idag fick jag beröm från oväntat håll. Beröm för att jag är en sån bra mamma till min son och för allt jag har gjort för honom. Och för att min son är en sån go kille. Fast det berömmet får jag ju egentligen skicka vidare till sonen.


Men ändå. Orden värmde. Kanske speciellt för att orden kom från nån som sällan pratar om känslor eller berömmer någon.


Det är ju faktiskt inte så lätt att vara ensamförälder. Inte för att jag och sonen har haft det särskilt jobbigt eller besvärligt. Inte värre än någon annan helt vanlig familj antar jag.

Det jobbiga i att vara ensamförälder är egentligen att aldrig ha den andra föräldern att bolla problem eller tankar med. Eller glädje, stolthet, frustration, lycka...osv...


Vi är ju ändå lyckligt lottade att ha så många nära oss som har stöttat och hjälpt till om det behövts. Men de där svåra frågorna är det ändå jag själv som sitter med när dagen är slut.


Så visst värmer det när någon annan än jag är stolt och nöjd.


För vi har allt haft det bra, jag och sonen. Vi är väldigt nära varandra. Lite som Emil i Lönneberga och Alfred.


- Du och jag Alfred.

- Tror jag det!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åhhh va fint Camilla, jag fick tårar i ögonen. Jag är helt övertygad om att du kan klappa dig själv en hel del över hur grym din son e, han har ju en grym Alfred som leder han genom livet!

Kramar Kicki

mockapocka sa...

Vilken härlig känsla! Även om den finns där hela tiden mellan er två så känns det förstås bra att någon annan också ser och bekräftar. Mys på!

camillos sa...

Kicki: jag tänkte just på den där konstiga övningen på jobbet när jag skrev inlägget, det där med att man skulle klappa sig på axeln och säga till sig själv att -Jag är bra! Fast det kommer jag nog inte att göra....konstig övning!

Mockapocka: Ja, vi myser vidare...

Anna sa...

Ja, såna ord värmer verkligen. Så ta åt dig. Det är du värd!

camillos sa...

Tack Anna!