Livets mirakel

Idag för sju år sedan fick jag vara med om ett mirakel. Livets mirakel!

Jag fick den stora äran få vara med när min lillasysters första barn föddes.

Det där med livets mirakel hade jag upplevt tidigare, dagen då min efterlängtade son föddes. Fast egentligen lite tidigare. För att fatta att jag verkligen var i det välsignade tillstånd som jag och sonens pappa längtat efter gjorde jag ett ultraljud i sjätte veckan. Då kunde jag tydligt se hur ett litet hjärta slog i snabb takt där på den lilla tvskärmen. Tänk att det lilla barnet kunde göra mig så lycklig, redan då!
När det sedan var dags för nedkomst så kan jag säga att sonens pappa inte hade det så lätt. Precis som alla pappor som bara kan stå bredvid och göra det den förlösande mamma säger.

-Håll mig i handen!
-Släpp handen!
-Håll mig i handen, sa jag!
-Ge mig juice!
-Jag vill ha vatten, fattar du väl!
-Jag orkar inte mer!

Stackars män. Eller vänta nu, vem är det som ligger där med obeskrivlig smärta i flera flera timmar? Stackars kvinnor.
Tur att det är värt besväret! För det är det!

Åter till den där dagen för sju år sedan när systersonen föddes.

Då var det jag som stod bredvid och gjorde det min syster sa åt mig. Jag fläktade hennes svettiga ansikte, hämtade juice och höll henne i handen. Mer kunde jag liksom inte göra. Vilken känsla av maktlöshet. Är det så männen känner det när deras egna barn kämpar sig ut i livet?

Jag minns speciellt de gångerna då jag promenerade lite i korridoren utanför förlossningssalen. Från ALLA rummen hördes samma klagande stämma:

-Jag orkar inte mer!

Jaså, det finns fler än jag...

Till slut såg i alla fall systersonen dagens ljus (men det var kväll då) och jag, den stolta mostern fick klä på gossebarnet hans allra första kläder.

I kväll ska jag och sonen hem till det lilla gossebarnet och fira hans sjunde födelsedag!

Grattis till sjuåringen!!!