torsdag, februari 25, 2010

Guld

Agneta Fältskog sjöng en gång "Jag skulle äga miljoner om tårar var guld". Samma här. De där gulddropparna verkar komma fram närsomhelst nu. Oj vad rik jag skulle vara.

Livet har liksom stannat upp, tagit en paus.

Snön gnistrar så fint när solen skiner
men hur ska jag kunna uppskatta det
Fåglarna kvittrar sin sång
men vem bryr sig

Det bor en oro i min kropp
som har tagit över
utan att fråga om lov

Hela dagen går åt till...ingenting
sen kommer kvällen
och tomheten gör sig ännu mer påmind

Nu är det så mycket att fixa med, telefonsamtal som ska ringas,
brev som ska skickas, tankar som ska tänkas

Nästa vecka blir det begravning
hur ska det gå
Det kommer att bli så ljust och fint som vi planerat
men samtidigt så oerhört mörkt och dystert

Efter den dagen...
det är då den stora tomheten flyttar in på riktigt
Det vet jag av erfarenhet

Usch vad deppigt det blev men det är just så det är nu
Det kommer att bli bättre, det kommer en vår, säger folk

Hmm, vi får se...

måndag, februari 15, 2010

En vecka har gått

Nu har det gått en vecka.

En vecka sen min pappa hastigt gick bort. Jag kan fortfarande inte fatta att han aldrig kommer tillbaka. Att jag aldrig mer ska höra hans fotsteg i trappan, känna hans goda doft eller höra honom berätta om olika saker.

Han älskade att berätta om allt. Om hur det var förr, om folk han träffade, om saker han gjorde och vad han tyckte och tänkte. Jag och sonen hade förmånen att få lyssna till hans berättelser varje dag.

Varje dag när jag lagade middag dukade jag till tre. Tre generationer som delade måltider och tankar varje dag. Som skrattade mycket tillsammans.

Det finns såå mycket att berätta om min älskade pappa. Men det behövs nästan en hel bok för att få med allt. Hans friska humor till exempel. Speciellt den humorn som min son och min pappa delade, den var speciell. Jag vågar nog påstå att sonen och morfar var bästa kompisar.

Jag och min syster lyssnade på pappas soloskiva idag. Han spelade in den för många år sedan men det hörs direkt att det är pappa som spelar. Vi brast i gråt båda två, men det har vi gjort mycket den senaste veckan. Vi har valt ut en fin tango från pappas skiva som vi ska spela upp på hans begravning.

Precis som min mamma alltid gjorde så känner jag att jag vill skriva av mig mina känslor och tankar. Men just nu så orkar inte kroppen med det. Jag ville bara lämna ett litet avtryck här på bloggen.

fredag, februari 05, 2010

Att åka kollektivt

Fyra dagar denna veckan tog jag mig till den fackliga kursen med buss och spårvagn.

Katastrof!


Jag är såå glad att jag slipper detta fruktansvärda transportsätt i vanliga fall! Jag fattar inte hur man står ut med att resa kollektivt varenda dag.


Det första som slog mig var att man minsann måste slåss om de få lediga sittplatserna som finns. Då menar jag verkligen att armbåga sig fram där starkast och snabbast vinner. Resten får snällt stå i den trånga mittgången.


Snöovädret som slog till här i Västsverige gjorde inte saken bättre, så bussar och spårvagnar var kraftigt försenade och/eller körde väldigt långsamt. Detta gjorde att jag och förmodligen alla andra kollektivåkare var tvungna att stiga upp mycket tidigare och ta sig till hållplatsen tidigare än vanligt.


Om det ens gick att stå vid hållplatsen. Den kunde lika gärna vara insnöad med en enorm snövall som man fick hoppa längdhopp över för att komma in i bussen...


Det största irritationsmomentet den gångna veckan var ändå det förbannade, idiotiska nya västtrafikkortet.







Jag brukar alltid vara väl förberedd om jag ska på kurs eller resa till någon ny plats. Jag packar alltid min väska dagen innan och går gärna in på en eventuell hemsida för att förbereda mig på vad som komma skall. Denna gång klickade jag mig in på Västtrafiks hemsida för att klicka på länken som ser ut som bilden här ovanför.


Där förklaras ganska bra hur man ska göra med det nya kortet och jag tyckte nog att jag hade koll på läget. Men, näää då...


Jag skulle nog vilja kalla mig själv för någorlunda intelligent och jag brukar klara av de flesta saker som har knappar och displayer men den här gången gick jag bet!



Det finns inte en chans att hålla koll på hur mycket pengar man har kvar på kortet, trots att det står på displayen. Folk har så bråttom så man hinner bara inte stanna till i en tredjedels sekund för att kolla vad det står på displayen. För då blir man nästan avknuffad av någon stressad medresenär.


Jag tyckte i alla fall att mina pengar försvann alldeles för fort så jag ska kontakta Västtrafik och be att få ett utdrag på mina resor, för det stod på deras hemsida att man kan göra.


En av dagarna när jag skulle gå på bussen så vet jag inte riktigt vad som hände. Maskinen pep inte som den skulle och på displayen stod det med stora bokstäver att jag skulle visa kortet igen. Till slut sa chauffören till mig:


- Nu har du checkat in och ut två gånger, ska jag hjälpa dig?


Efter att chauffören hjälpt mig kunde jag armbåga mig fram till närmsta lediga plats. Under resans gång satt jag med mitt löjliga plastkort i handen för annars skulle jag bara glömma checka ut. Det är mycket man ska klara av för att åka buss här i Västsverige...

När jag till slut hoppade av bussen checkade jag ut på den där förbannade maskinen och tog sen ett steg ner för trappan när chauffören ropar på mig:


- HALLÅ!!! Nu checkade du in igen!


Han fick hjälpa mig att avbryta den nya incheckningen och när jag frågade om allt var OK log han sitt största leende och blinkade åt mig. Med det menade han alltså att allt var OK. Och att jag var en idiot, kanske. För det var så jag kände mig. En idiot som inte ens klarar av att åka buss.


Suck!... Jag lovar att jag är med intelligent än så!!!






Det mest komiska med själva resandet den gångna veckan var ändå väntetiden på Korsvägen. Om det först kommer en spårvagn och stannar kan det sen komma en buss bakom den. Det får plats en buss till på längden och om man i det läget får syn på SIN buss som alltså ställer sig bakom spårvagnen och den första bussen händer det roligaste jag har sett på länge.



Den grupp med människor som har tänkt åka med min buss har stått längst fram på hållplatsen länge för att vara säkra på att komma först på bussen. Om då min buss kommer sist i raden av fordon så börjar hela den lilla gruppen att springa längs spårvagnen och den andra bussen för att till slut komma fram till bussen som har öppnat dörren för påsläpp. Puh! Då kanske man kan knipa den allra sista sittplatsen.


Tänk er då att spårvagnen längst fram i raden är klar med sina av- och påsläpp och kör från hållplatsen. Då följer den första bussen efter och är den också klar med sina av- och påsläpp så lämnar den också hållplatsen.


Vad tror ni att chauffören på min buss gör så? Jo, han stänger snabbt sin dörr och kör längst fram på hållplatsen för att frigöra plats till nästa fordon som vill komma fram vilket gör att resten av den lilla klungan resenärer som ska med min buss börjar springa mot den främre delen av hållplatsen igen. Där de alltså stod från början.


Likt förbannat får man ändå ingen sittplats....

Nä, nu ska det dröja innan jag åker kollektivt igen!

onsdag, februari 03, 2010

Rödstrumpor

Tjohoo! Här är jag igen. Det har bara varit så mycket så jag har inte hunnit eller orkat med bloggandet. Förra veckan hade jag förutom jobbet två kvällsmöten (urk) och helgen flög förbi som vanligt.


I fredags kväll stod jag vid spisen och lagade mat till min svågers kalas som var i lördags. Han fyller trettio år. Ja, jag tittade på "Let's dance" först såklart!


Sen var det bara till att stiga upp tidigt på lördag och fortsätta laga mat innan det var dags att åka till kalaset som var jättetrevligt. Min syster hade givetvis också lagat mat och tillsammans blev det detta smaskiga buffébord:



Detta kort gjorde jag till svågern:




Denna veckan håller jag på med en facklig utbildning i Göteborg. Den är i fyra dagar och idag, efter tredje dagen,är jag riktigt mör i huvudet. Det är många lagar och paragrafer att lära sig...

Men jag känner att det är en bra kurs och det är faktiskt mer intressant än vad det låter med alla dessa lagar och paragrafer. Och kollektivavtal.

Det är också kul att träffa lite nytt folk och vi är faktiskt ett gôtt gäng som sitter bänkade i Kommunals studierum långa dagar. Tur är väl det!

Återigen blir jag påmind om vad fackföreningarna har åstadkommit i detta land de senaste hundra åren. Facket är bra, helt enkelt!

Oj, nu kände jag att rödstrumpan började klia lite... Jag byter ämne!

S N Ö, S N Ö, S N Ö.......

Nu är jag riktigt trött på det! Nu räcker det! Hit med lite vår vetja!

I morgon ska jag äntligen gå till kören! Jippi!!! Jag har ju inte varit med på hela hösten men nu ÄNTLIGEN är det dags att börja sjunga igen!

Ha de gôtt!!!