Jag har varit på facklig utbildning i tre långa dagar, så nu är huvudet fullt av paragrafer och ryggen är öm efter allt stillasittande. Det ska bli skönt att gå till jobbet i morgon!
Varje dag efter kursen fick vi till uppgift att reflektera över vad vi har lärt oss och nu när jag var på kören så knöt jag i hop säcken. Jag stod nämligen och reflekterade medan vi sjöng. Jag reflekterade om kursen men kom också att tänka på min kära mamma som jag så ofta gör när vi sjunger. En del sånger bara ÄR mamma.
I natt gick min sons gammelmormor bort, 91 år gammal. Henne tänkte jag också på. Och allt hörde i hop på något underligt sätt.
Den ena låten heter "Barmhärtige Gud" och de sista raderna är: "Dra mig till dig, så får mitt hjärta ro". Då tänkte jag att lilla gammelmormor äntligen har fått ro. Hon har väldigt länge suttit i sitt rum på äldreboendet och ropat på hjälp, precis som i de sista raderna på sången vi sjöng i kväll. Därför tänkte jag också att hon gick inte bort i natt, hon kom hem...
Den andra sången som vi sjöng och jag reflekterade till är en engelsk låt. Den är så fin att jag ibland inte klarar av att sjunga den, för det klumpar sig i halsen. Den heter "Who knows but you Lord" och texten fortsätter; the way things are, who knows but you Lord, the way things have been, who knows but you Lord, the way things will be.....
Där kom jag att tänka på facket som har betytt så mycket för demokratin i sverige. Vem vet hur det är, vem vet hur det var, vem vet hur det ska bli? Många ungdomar tror att facket bara ska bevaka löner, men vem ska få de att förstå att facket faktiskt är en viktig del av demokratin? Utan facket hade vi kanske aldrig fått rösträtt. På 1930-talet blev faktiskt svenskar skjutna för att de kämpade för arbetarnas rättigheter. Det tror jag inte att ungdomarna vet. Vi måste fortsätta att vara med i facket för vem vet annars hur det ska bli med demokratin, med våra semesterdagar, med arbetstidslagar osv...
Oj, nu blev det lite väl "upp till kamp"....
Who knows but you Lord, the way things will be.... Tänk på det! Var rädd om varandra, för vem vet hur det ska bli?
Jag tänker i alla fall att gammelmormor har det bra nu! Nu behöver hon inte ropa på hjälp mer...
Idag har jag också matat min lilla surdeg "Herman" och delat ut fyra stycken till tjejer i kören. I morgon ska jag baka av min surdegskaka, vi får väl se om den är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar