Tänk så många gånger jag har stått på det där gruset och hejat och applåderat.
Tänk så många gånger jag har stått där med regnkläder och paraply.
Tänk så många gånger jag har stått där i blåst och kyla.
Tänk så många gånger jag har stått där i ett underbart skönt väder.
Ja, alltså, när jag tänker tillbaka så var det nog mest regn och blåst och kyla.
Jag menar naturligtvis alla gånger som sonen spelat fotboll, alla gånger han har tränat och alla gånger han har spelat match.
I början var nästan alla föräldrar engagerade, både mammor och pappor. Vi ordnade med fika som vi sålde på hemmamatcherna och jag hade en stående order på mina saftiga och goda chokladrutor (ni vet de där med cocos på som har så många olika namn. Vad kallar du dem?).
Med tiden glesnade det på föräldraläktaren. De sista åren var det bara några tappra föräldrar kvar, flest pappor. Och så jag. Hade sonens pappa levt så är jag säker på att han hade följt med varje gång och liksom alla de andra papporna ropat:
- Kom igen nu gubbar, jobba hem!!!
GUBBAR!!! Ja, det kallades de små liven redan från början. Det hör väl till sporten kanske.
Nu har min systerson börjat spela fotboll och hans pappa är en av tränarna i laget. Idag spelade de sin allra första match. På hemmaplan dessutom och eftersom att jag fick vara barnvakt åt lillasyster så tog jag med henne och min son för att heja på de små "gubbarna".
Dessvärre började det regna efter fem minuter och sen började det ösregna. Tur att vi hade paraply! (Jag har ju varit med förr så jag vet vad man ska utrusta sig med)
Här kommer några bilder som jag tog under mitt stora gula paraply:
Van gammal fotbollsmorsa som jag är så hade jag laddat plånboken så vi kunde köpa fika i pausen såklart.
Sonen har slutat spela fotboll sedan några år tillbaka och den historian drar jag inte nu men jag måste berätta vad han sa efter hans allra första fotbollsträning.
- Mamma jag vill inte spela fotboll mer! Det var en pojke som sprang på mig och han sa inte förlåt!
Som tur var så "tvingade" jag honom att gå på en träning till innan han gav upp och då blev han fast. Och jag med, vare sig jag ville eller inte...
7 kommentarer:
Neee..fotbollsmatch e nog inget för mig. Verkar ju hur tråkigt som helst. Förutom fikat då. Jag fick följa med min pappa till Ullevi en gång. Jag tror aldrig jag har ätit så många korv o bröd som då.
Fajfajrouts ( farfarrutor) kallar vi den supergoda kakan.
Kärleksmums! Å så gott! Jag hoppas nästan jag blir en fotbollsamma jag, min pappa var tränare åt mitt lag och var med jämt, av förklarliga skäl. Jag hade inte velat ha det annorlunda.
Fotbollsamma? Nej tack, en fotbollsMAMMA var min önskan.
Kärleksmums! Från en fotbollsmamma till en annan. Men denna fotbollsmamman tycker det är ganska tråkigt. Kanske for att jag måste åka buss, tunnelbana och gå över halva stan för att komma fram till planen? Eller för att jag aldrig kan fokusera mig på matchen för jag måste ta hand om två småsyskon som älskar att springa ut på planen? Klaga!! Fina bilder. Kram.
Det är kul och socialt med det där att åka med och titta på. :) Fina bilder du har tagit, trots att det var under paraplyt!
FIFIRUTOR, kallar jag dom goa kakorna !
/ Ellinor
Det var väl det jag tänkte, att kakan hade många namn! ;-)
Tack min kära syster för att du följde med!!Vi får väl ha det till tradition att gå på Hampus matcher och ha med oss dina kärleksmums också då förstårs!!!!Kram Lillasyster
Skicka en kommentar