Livets mirakel

Idag för sju år sedan fick jag vara med om ett mirakel. Livets mirakel!

Jag fick den stora äran få vara med när min lillasysters första barn föddes.

Det där med livets mirakel hade jag upplevt tidigare, dagen då min efterlängtade son föddes. Fast egentligen lite tidigare. För att fatta att jag verkligen var i det välsignade tillstånd som jag och sonens pappa längtat efter gjorde jag ett ultraljud i sjätte veckan. Då kunde jag tydligt se hur ett litet hjärta slog i snabb takt där på den lilla tvskärmen. Tänk att det lilla barnet kunde göra mig så lycklig, redan då!
När det sedan var dags för nedkomst så kan jag säga att sonens pappa inte hade det så lätt. Precis som alla pappor som bara kan stå bredvid och göra det den förlösande mamma säger.

-Håll mig i handen!
-Släpp handen!
-Håll mig i handen, sa jag!
-Ge mig juice!
-Jag vill ha vatten, fattar du väl!
-Jag orkar inte mer!

Stackars män. Eller vänta nu, vem är det som ligger där med obeskrivlig smärta i flera flera timmar? Stackars kvinnor.
Tur att det är värt besväret! För det är det!

Åter till den där dagen för sju år sedan när systersonen föddes.

Då var det jag som stod bredvid och gjorde det min syster sa åt mig. Jag fläktade hennes svettiga ansikte, hämtade juice och höll henne i handen. Mer kunde jag liksom inte göra. Vilken känsla av maktlöshet. Är det så männen känner det när deras egna barn kämpar sig ut i livet?

Jag minns speciellt de gångerna då jag promenerade lite i korridoren utanför förlossningssalen. Från ALLA rummen hördes samma klagande stämma:

-Jag orkar inte mer!

Jaså, det finns fler än jag...

Till slut såg i alla fall systersonen dagens ljus (men det var kväll då) och jag, den stolta mostern fick klä på gossebarnet hans allra första kläder.

I kväll ska jag och sonen hem till det lilla gossebarnet och fira hans sjunde födelsedag!

Grattis till sjuåringen!!!

Pengar

Ja just det, idag handlar min blogg om pengar.

I går tittade jag på Maria Montazami i programmet "Hollywoodfruar" när hon och maken gick in i en affär för att köpa en ny jacka till maken. Han hittade en jacka. Maria hittade också lite fina jackor och mössor. De handlade för drygt 26 000:-. Bara sådär.

Idag betalade jag alla min räkningar.
Det är mycket månad kvar i slutet av lönen, märkte jag.

Jaha, just det! Jag har ju inte fått några pengar från Försäkringskassan ännu.


Frågan är ju om jag ens kommer att få några. För den som har makten och härligheten i detta land är just Försäkringskassan. De kanske beslutar att jag inte ska få några pengar alls. Eller så får jag mina pengar. Men inte när jag behöver dem utan när de behagar ta tag i ärendet som handlar om mig och min stora sorg.

Jag vet att jag inte borde gnälla, det gäller ju bara två veckors ersättning och det finns de som har det värre.

Men två veckors lön är ju mycket för mig!

26 000:- är ännu mer!

214 595 981:- är alldeles för mycket!

Tänk att en ensam vinnare kammade hem just den storvinsten på Lotto i lördags. Helt sjukt! Det är alldeles för mycket pengar för en enda vinnare, tycker jag.

Om man delade vinsten på tio personer skulle fler personer bli snuskigt rika.

Jaja, jag skulle inte backa för 214 miljoner kronor...

Hemma igen!

Nu är jag hemma igen efter en skön vecka i fjällen med sonen, sonens farmor och epafarfar och sonens två farbröder med familjer.

Jag åker inte skidor själv så jag har mest njutit av ledigheten och miljöbytet. Det var skönt att komma bort lite och få tankarna på annat håll. Fast tankarna och känslorna finns där hela tiden så är det lättare att stå ut när man är i trevligt sällskap.

Men vid ett tillfälle kom känslorna över mig och då gick jag ut en sväng. Fötterna bara gick och till slut hamnade jag utanför fjällkyrkan som strax skulle börja en gudstjänst. Jaha, tänkte jag, är det hit du för mig? Men jag gick inte in för då skulle väl gänget i stugan efterlysa mig.

Men det har varit en skön, intensiv och trevlig vecka annars. Vi hade soligt väder några dagar och molningt några dagar.

Sonen gick i skidskola i tre dagar eftersom att han inte har åkt skidor på fem år.

Nu har vi i alla fall konstaterat att sonen inte är ämnad för skidåkning. Det beskedet gav han oss andra med bestämd ton. Aldrig mer, sa han.

Det är väl inte så kul när man inte är så säker i backen, men han menade på att det berodde mest på att han tycker att det är sååå tråkigt helt enkelt.

Jaja. Jag som köpte ett dyrt liftkort som gällde hela veckan...

Vi tog i alla fall till vara på varje solstund och då slank det ner en och annan kall dryck i strupen.

På 60-åringens födelsedag överraskade vi med en snöskotersafari. Vi åkte alla med förutom farmor som fick vara hemma med sonens små kusiner.

Det var lite pirrigt ska jag erkänna, det är en enorm maskin och det var första gången jag körde en sån. Men det var skitkul! Sonen åkte med på min skoter och eftersom att man måste ha körkort för att köra så blev det jag som körde hela vägen. Vi åkte i karavan genom skogen och det gällde att ha full fokus så man inte körde in i nåt träd längs med skoterleden. Snön var lite lös så det blev ganska spårigt och det gjorde att man fick hålla hårt i styret.

Färden gick som sagt genom skogen och sen upp på toppen av Hundfjället där vi stannade till en liten stund. Där uppe var det nästan overkligt för allt var bara vitt. Det var tyvärr dimma på toppen av berget så man såg inte långt. Vid fint väder kan man se till Trysil berättade guiden. På väg upp mot toppen var det soligt mellan granarna och det var en underbar känsla att susa fram men så fort vi närmade oss trädgränsen blev det kallt och vinden bet i kinderna.

När vi tog oss ner för berget blev det läskigt! Det var branta backar och man fick ta det ganska försiktigt. Men ner kom vi och då åkte vi med skotrarna ner i dalen till en våffelstuga där vi stannade och fikade.

Vilken fantastisk färd det var! Jag skulle gärna göra om det igen nån gång! Fast min armbågar tog stryk av att hålla så hårt i styret på snöskotern i två timmar. På kvällen serverade jag och farbröderna med flickvänner en superb trerättersmiddag till jubilaren men tyvärr hade jag så ont i armarna så att jag höll på att gå åt. Jag har tidigare haft problem med armbågarna, speciellt min vänstra, men så här ont har jag aldrig haft.

Men efter lite gott vin till maten och lite annan dryck så kunde jag nästan låtsas om att jag inte hade ont. Jag hängde med jubilaren och farbröderna till värdshuset för att ta några kalla öl när alla andra i stugan låg och sov. Så på det hela hade vi en jättetrevlig dag.

På natten vaknade jag av att jag storgrät av smärta och jag hade lätt kunnat hugga av mig båda armarna i det läget, bedövad var jag ju redan av alla drycker...

Men, som sagt, vi har haft en jättetrevlig vecka! När jag kom hem i går kväll var all snön borta vilket var skönt att se. Nu kanske det kan bli lite vår?

Jag är ledig idag, jag tog en extra semesterdag och det ångrar jag inte. Sen blir det bara tre arbetsdagar innan det blir dags att fira påsk. Härligt!

Vi drar till fjällen...

I morgon åker jag och sonen till fjällen på skidsemester för att fira epafarfar som fyller 60 år. Vi är totalt elva personer som ska bo i en ganska nybyggd lägenhet alldeles nära backen.

Inte för att det spelar mig någon roll. Om det är nära backen alltså.

Jag åker ändå inte skidor.

Hahaha, jag och MBF åkte ner till franska alperna på skidsemester på det glada åttiotalet. Troligen mest för att det var coolt för jag åkte inte skidor på den tiden heller. Men jag var nog inte särskilt cool när jag tog av mig skidorna och promenerade ner för en grym puckelpist som någon hade lurat ner oss i...

Jaja, det är en vääldigt liten bild, men där står i alla fall jag på ett par skidor i Avoriaz för länge sedan!

Denna gång ska jag bara njuta av ledigheten och miljöombytet. Det känns lagom att ta en paus från jobbet nu när jag har jobbat i två veckor. Det har gått bra men samtidigt varit två tuffa veckor.

Nu ska jag och jubilaren, som inte heller åker skidor, sköta markservicen i fjällen. Ja, alltså koka kaffe, sola lite, dricka en kall öl i nån snödriva, tända grillen, kanske sola lite till.

Själv hoppas jag få några stunder för mig själv då jag kan promenera ut i naturen med min kamera och min iPod.

Men det första vi gör när vi kommer upp till fjällen blir att fira lilla kusinen som fyller ett år!

Jag kommer nog inte åt nån dator denna veckan så håll ut tills nästa spännande (....) blogginlägg kommer om drygt en vecka! Puss o kram!

Inredning, utredning

Det har varit en fullspäckad vecka. Jag gick tillbaka till jobbet och där var det precis som vanligt med kvällsmöten och vikarier.

Det känns okej att jobba nu men jag känner verkligen att min normalt höga stresströskel är mycket lägre.



På söndag åker vi till Sälen för att fira sonens plastfarfar som fyller jämt. En av dagarna ska jag och sonen stå för middagsmaten så i fredags lagade jag en pasta-och kycklingrätt som jag har kikat på. Jag måste ju kolla om det smakar bra och om det är nåt att bjuda resten av familjen på. Rätten innehåller bland annat rosmarin och jag är lite skeptisk till just rosmarin.




Men det smakade riktigt gott, så nu vet jag vad mitt matbidrag blir!


I lördags var det i alla fall dags för melodifestivalsfinal och den tittade jag och sonen på hemma hos min syster med familj. Lillasyster bjöd på god mat och sen bänkade vi oss i soffan för att kolla in festivalen. Jag hade värsta nackspärren så lillasyster både masserade mig och värmde vetekudden till mig.


Jag tycker faktiskt att det var många bra bidrag med i finalen i år. Men jag tycker tyvärr inte att rätt låt vann. När jurygrupperna hade sagt sitt så ledde ju Salem al Fakir och det är allt en skön låt och en skön kille.



Min syster, som för övrigt helst hade röstat på Alcazar som tyvärr inte tog sig till finalen, hade stort bekymmer med vem hon skulle rösta på. Så hon testade att ringa på de flesta bidragen men det var stört omöjligt att komma fram. Till slut kom hon fram till Andreas Jonssons nummer, så han fick några röster av min syster.


Det konstigaste var att han inte fick ett enda poäng av svenska folket.

Inte konstigt att hon kom fram på det numret kanske...



I går åkte jag och sonen med min syster och hennes man till Bingolottos studio för att sitta i publiken. Där mötte vi också mina två äldsta systrar som är veteraner i sammanhanget.



Det var kul att se hur det ser ut och hur det funkar men jag vann ingenting på min lott. Inte sonen heller. Inte syrran och hennes man heller, fast de hade sex lotter. Nu fattar jag nog varför jag slutade spela Bingolotto.



Men Lotta Engberg var ju så himla käck och trevlig och det var även hennes gäster Simon och Tomas, de kända inredarna från TV3.

Tänk om man kunde få hem Simon och Tomas för en total omstyling av mitt hem! Det skulle vara himla trevligt.

Fast hallen som Gud glömde, min hall alltså, har jag börjat röja i. Min syster hjälpte mig i går med röjningen som resulterade i en hög ute på den snöklädda gräsmattan bestående av tre fulla säckar skräp, en garderob, en byrå och en skohylla. Och ett gräsligt paraplyställ.

Ut med det gamla, in med det nya! Men först måste svågern hjälpa mig med väggarna som inte blev färdigbyggda när brorsan gjorde ett röj i hallen för...många år sedan.

Idag fick jag i alla fall brevet från Försäkringskassan så att jag äntligen kan skicka in min begäran om sjukpenning för de veckor jag var hemma. Fast de ska väl utreda om jag har rätt till sjukpenning först. För det har man visst inte automatiskt bara för att man råkar ha ett läkarintyg...

Tja, annars så känns det fortfarande tungt och tomt och saknaden efter min kära pappa är enorm!!!!! Det känns så konstigt när jag tänker på att båda mina föräldrar har gått bort. Alldeles för tidigt också! Men jag tänker att där pappa är nu är det ljust och vackert och han har mamma vid sin sida.

Undrar om hon inte dansar balett för honom i himlen?

Eländes elände

Vet ni att saknad kan göra ont?

Det gör den.

De små fåglarna saknar nog också min pappa. Det var han som alltid såg till att hänga upp talgbollar i buskarna. Häromdagen fick jag syn på att de gröna näten hängde tomma och fåglarna var nog förvirrade.

Så jag köpte nya talgbollar och hängde upp. Sen lyckades jag knäppa denna bild:

Fin va? Vilken sorts fågel det är? Tja...en fågel tror jag.

Det är fortfarande många telefonsamtal som ska ringas om allt möjligt. Idag fick jag ringa till företaget som leverar olja till vårt hus för att be dem om en bättre avbetalningsplan. Det fick jag. Tur, för snart kommer väl elräkningen också. Sopräkningen har redan kommit...

Undrar om man kan leva på snö? Det finns det ju ialla fall gott om.

Det finns ett gammalt talesätt :

När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked.

Jag har ingen sked...

Till råga på allt så glömde min arbetsgivare att anmäla mig till Försäkringskassan, så det lär dröja innan jag får någon ersättning från dem.

Om två veckor åker jag och sonen på skidsemester. Jo tjena, vad dyrt det är!

Eländes elände.

Det närmar sig...

Här sitter jag, kvällen före det hemska som ska ske i morgon. Pappas begravning. Det känns så overkligt.

Nu är jag nästan klar med alla förberedelser, bullarna är bakta, bildspelet är klart, kameran är laddad, programmen är utskrivna och vikta, kläderna hänger på sina galgar.

Fy, fy, fy, vad jag bävar inför morgondagen! Det kommer att bli skitjobbig, precis som alla begravningar är. Men jag känner ändå att vi är en stark familj och vi kommer att stötta varandra.

Det värsta med begravningar, speciellt när det är någon väldigt nära som begravs, är när andra människor gråter. Alltså, när vi i familjen gråter så känns det jobbigt men helt naturligt. Men när andra människor som för mig är helt främmande ska stå vid den vita kistan och gråta och säga en massa fina saker, det är såå jobbigt.

Pappa har en himla massa vänner och bekanta och många musikerkollegor och jag känner inte alla dem. Men de kände och tyckte om min pappa och kommer att gråta vid hans kista i morgon. Det är en skum känsla. Det kommer troligtvis komma hur mycket folk som helst till kyrkan.

När vi träffade prästen så hade jag en sak som jag bara var tvungen att säga till henne. Det var att jag vill att begravningen ska präglas av pappa och hur han var som människa. Jag har varit på begravningar där prästen bara pratade om Gud och jag gjorde klart för vår präst att jag inte vill ha det så. Gud är naturligtvis en stor del av en människas begravning, men om jag vill hylla och ära Gud så kan jag göra det vid en vanlig gudstjänst.
Det är kanske därför som jag ville ha ett bildspel vid begravningen i stället för bara en förstorad bild av pappa vid kistan. Jag vill visa för alla som kommer att pappa hade många sidor, precis som alla människor såklart. Men med bildspelet som jag gjort så visar vi lite av hela hans liv, som musiker, som pappa, som farfar/morfar, som äkta make, som den positiva och humoristiska människa han var.
Vi har haft en del skratt när vi valde ut bilderna från de gamla albumen!

Nu väntar jag bara på min goa Stockholmsyster E och hennes man, de är på väg med bil och de kommer väl om en timma. E är egentligen inte min syster, men det känns så, för hela familjen. Alla E's syskon känns som våra syskon. När E var liten så bodde hon en period hos min mamma och pappa. Jag hittade några goa bilder i pappas gamla album från den tiden. Måste visa dem för E.

Usch, det närmar sig............ Tänk på mig och min familj i morgon onsdag klockan elva!