Det närmar sig...

Här sitter jag, kvällen före det hemska som ska ske i morgon. Pappas begravning. Det känns så overkligt.

Nu är jag nästan klar med alla förberedelser, bullarna är bakta, bildspelet är klart, kameran är laddad, programmen är utskrivna och vikta, kläderna hänger på sina galgar.

Fy, fy, fy, vad jag bävar inför morgondagen! Det kommer att bli skitjobbig, precis som alla begravningar är. Men jag känner ändå att vi är en stark familj och vi kommer att stötta varandra.

Det värsta med begravningar, speciellt när det är någon väldigt nära som begravs, är när andra människor gråter. Alltså, när vi i familjen gråter så känns det jobbigt men helt naturligt. Men när andra människor som för mig är helt främmande ska stå vid den vita kistan och gråta och säga en massa fina saker, det är såå jobbigt.

Pappa har en himla massa vänner och bekanta och många musikerkollegor och jag känner inte alla dem. Men de kände och tyckte om min pappa och kommer att gråta vid hans kista i morgon. Det är en skum känsla. Det kommer troligtvis komma hur mycket folk som helst till kyrkan.

När vi träffade prästen så hade jag en sak som jag bara var tvungen att säga till henne. Det var att jag vill att begravningen ska präglas av pappa och hur han var som människa. Jag har varit på begravningar där prästen bara pratade om Gud och jag gjorde klart för vår präst att jag inte vill ha det så. Gud är naturligtvis en stor del av en människas begravning, men om jag vill hylla och ära Gud så kan jag göra det vid en vanlig gudstjänst.
Det är kanske därför som jag ville ha ett bildspel vid begravningen i stället för bara en förstorad bild av pappa vid kistan. Jag vill visa för alla som kommer att pappa hade många sidor, precis som alla människor såklart. Men med bildspelet som jag gjort så visar vi lite av hela hans liv, som musiker, som pappa, som farfar/morfar, som äkta make, som den positiva och humoristiska människa han var.
Vi har haft en del skratt när vi valde ut bilderna från de gamla albumen!

Nu väntar jag bara på min goa Stockholmsyster E och hennes man, de är på väg med bil och de kommer väl om en timma. E är egentligen inte min syster, men det känns så, för hela familjen. Alla E's syskon känns som våra syskon. När E var liten så bodde hon en period hos min mamma och pappa. Jag hittade några goa bilder i pappas gamla album från den tiden. Måste visa dem för E.

Usch, det närmar sig............ Tänk på mig och min familj i morgon onsdag klockan elva!