Reflektion

Idag var första dagen på högskolan i Borås, där jag ska gå en kurs om barns lärande i ett Reggio Emilia-perspektiv. Som tur är så går min kollega T på samma kurs, det är roligare om man är fler!

Det har varit en fantastiskt fin och solig dag, även i Borås där det nästan alltid regnar. Men nu är huvudet fullt av allt nytt! Jag är också ganska trött. Fast på ett positivt sätt, så klart.

Men när jag satt där i skolbänken och lyssnade till allt som jag ska göra och redovisa så tänkte jag att det här klarar jag aldrig. JAG!? Hon som är kursansvarig förklarade hur ett litteraturseminarium (vilket ord) går till. Till nästa tillfälle om tre veckor ska vi ha läst två böcker och skrivit minst två sidor om varje bok.

Men hallå, jag som bara läser deckare. Dessutom har jag ju precis påbörjat en ny Stieg Larsson-bok! Den får väl glömmas i en låda hela denna terminen...

Jag ska reflektera och skriva ner och lämna in. Men vaddå? Ett blankt papper? Det är så det känns just nu i huvet. Blankt.

Stress!

Jag ska ju dessutom arbeta heltid OCH klara datautbildningen här hemma på min fritid.
Jag måste hinna med att umgås med min kära familj också!
Och allt annat ska ska hinnas med i hemmet.

*jag anställer en städare genast*

*en snygg städare alltså*

Jaja, jag får väl hoppa av om jag inte fixar det/hinner med. Det är ju faktiskt frivilligt, så jag ska inte klaga.

Dessutom tror jag att det kommer att bli helt fantastiskt inspirerande, utmanande och glädjande som helst! Faktiskt. Jag vill ju!

I går kväll sprang jag omkring som en liten skolflicka och packade skolväskan med block och penna och almanacka...

Fast innan jag packade väskan så var jag duktig och cyklade på min motionscykel. Det som hände sen hade lätt kommit med på Youtube om någon hade filmat det.

Jag skulle bara ut på trappan och lufta mig lite efter min cykeltur (jaja, jag skulle ta några bloss också). Jag hade håret i en knut på huvudet och var endast klädd i t-shirt, trosor och ett par foppatofflor. Ett paraply hade jag i handen för det regnade på trätrappan som jag gick ner för. Jag hann väl ta ett steg när min fot åkte iväg med ilfart på den hala trappan.

Sen landade jag HÅRT på min ena arm och rakt över höften, strax ovanför svanskotan.

Det gjorde så ONT!
Inte konstig att min arm ser ut så här idag, kanske?

Så lär er av min läxa,

sluta röka!

Ni kan skratta nu om ni vill, för så här i efterhand skrattar jag också åt eländet. Frågan är bara om våra grannar stod i sitt fönster och skrattade...