Idag tror jag att naturen slog världsrekord.
Gråaste dagen någonsin!
Det blev liksom aldrig ljust idag. Bara grått, grått, grått!
Vilket löjligt ord förresten, grått, lika löjligt som denna gråa dag...
Tur att jag har ett ljus i novembermörkret; sonen som fyllde femton år i veckan. I går hade vi kalas för honom. Vi (jag) gjorde smörgåstårta:
Vi saknade några på kalaset igår, bland annat min syster som ligger med feber. Men den person jag saknade mest är nog min mamma.
Jag kom att tänka på för fem år sedan, då sonen fyllde tio år. Vi åkte till mormor som då låg på hospice, med en bit smörgåstårta. Hon älskade smörgåstårta. Men hon åt aldrig den biten vi hade med oss.
Två veckor senare fanns hon inte mer. Inte här på jorden i alla fall.
Guuud, vad jag saknar min goa mamma! Men jag tänker att hon har det i alla fall inte så grått som vi har det här. Det känns skönt.
5 kommentarer:
Kraam <3
Gud vad god tårtan ser ut!
Tack!
Wow, vilken tårta!!!
Ibland känns saknaden (efter min mamma) enorm. Som om den suger ur all luft ur mig. Detta trots att det är drygt femton år sedan hon dog. Men i vissa situationer känns hon så närvarande fast hon är borta. Då är det jobbigt.
Ja du Mockapocka, du vet ju precis vad jag pratar om...
Skicka en kommentar