Let's talk about känslor

Jag pratade med MBF i telefon förut. Vi pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Bland annat om England som är så mysigt. Jag hade förmånen att få åka med MBF och hennes familj till England i tre veckor - för ca 25 år sedan. Det var länge sen. Det var på den tiden man sprutade Oscar de la Renta på halsen när man skulle ut och dansa. Jag kan svära på att sidorna i MBF's fotoalbum från den resan doftade Oscar de la Renta när vi tittade i det några år senare. Speciellt i de sidor som hade bilder från båtresan... Undrar om hennes album fortfarande doftar?

Åter till telefonsamtalet. Vad pratade vi mer om? Jo förutom England, barnen, bambamaten, semestern och stjärnfallet som jag missade så pratade vi om känslor. Alltså om hur olika människor är vad det gäller att visa känslor. I alla fall här i Sverige, sägs det. Alla hanterar ju känslor på olika sätt och tur är väl det. Men det kan också vara just i den olikheten som vi människor krockar.

Jag är av den sorten som ofta gråter framför tv:n. Däremot har jag svårt för att säga farväl till människor som jag tycker om. Så jag försöker undvika det.

Jag vill inte påstå att jag är expert på att alltid uttrycka mina känslor. Det "passar sig" inte alltid. Men det är skönt att leva ut sina känslor. Jag menar, är jag arg så måste jag få bli arg. Ilskan måste ut om ilskan ska ta slut. Är jag glad så sprider jag gärna glädje. Är jag ledsen så är det skönt att få gråta.

Jag känner mig själv som en hyfsat glad person och jag försöker att alltid visa hänsyn till andra människor. Men flera gånger i mitt liv så har det varit skit rent ut sagt. Det är skit när man drabbas av sjukdom, dösfall, ekonomiska svårigheter och så vidare. När livet är skit så är det svårt att låtsas om nåt annat. Som till exempel när någon ringer och ställer samma fråga som alla människor ställer till andra : - Hur e det?

Om jag då svarar att det är skit just nu så verkar en del bli förvånade. Som att de inte förväntade sig det svaret. Som att det enda rätta svaret på just den frågan är att allt är bra. Som att frågan egentligen inte är en fråga utan bara en fras som man säger utan nån mening.

Jag känner en tjej som var gift med en amerikan som undrade varför vi svenskar alltid avslutade alla samtal med: - Vi säger så! Han undrade vad vi menade med det eftersom att direkt översatt blir det ju "We say so", typ.

Bara en fras igen.

En annan sak vad det gäller känslor är att en del berättar aldrig om sina svårigheter förrän efteråt, sådär i förbifarten. Precis som om att de inte skulle kunna tänka sig att visa sig svaga. Nu när min katt var så sjuk så var det nån som trodde att hon inte klagade någonting för att det är en inbyggd instinkt att aldrig visa sig svag, för då kan något rovdjur ta dem.

Har vi människor också den instinkten att inte visa oss svaga? Varför i så fall? Är det inte bättre att berätta om sina svagheter och på så sätt kanske få hjälp om man behöver det. Eller bara någon som lyssnar.

Jag kom att tänka på min mamma som var den mest kärleksfulla människa jag har känt. Hon visade alltid sina känslor och det är egentligen en trygghet när man är barn. För man känner att det är äkta oavsett vilka känslor det än handlar om. Men mamma var inte uppvuxen på det sättet. Tvärtom. Fast delvis. Min mormor dog av cancer när mamma var 16-17 år och det var misann inget man pratade om. När morfar kom hem från jubileumskliniken med mormors kappa över armen förstod mamma att mormor var död men det var inget man ältade. Min mormor var en kärleksfull mamma hon också men min morfar var inte världens bästa pappa. Jag kommer ihåg att mamma berättade om sina blandade känslor som hon hade inför min morfar. Hon hade mycket ilska inom sig, dels för mormor med också för att morfar brukade ge sina barn örfilar som"belöning". Men en vacker dag när morfar började bli gammal så bestämde sig mamma för att hon skulle förlåta morfar. Hon gjorde vekligen det helhjärtat. De två hade en jättebra realtion ända till morfar dog.

Jag minns bara min morfar som en go' morfar. Han hade de största händer jag nånsin sett och han pratade med världens göteborgska dialekt och han var alltid snäll. Han sa alltid till mig: - Du e la morfars tös!

Jaha, vart ville jag komma med detta långa inlägg? Jag vill inte berätta om allt för alla precis som jag skrev häromdagen, men för nära och kära tror jag att vi måste vara ärliga med våra känslor. Annars blir man ju lurad, eller hur?