Flummigt värre

Min lilla fyraåriga systerdotter kommer in till mig ibland troligtvis när hon blir uttråkad eller kanske bara saknar sin moster. I går kom hon in till mig när jag höll på och städade och sorterade vid mitt skrivbord där jag har alla scrapgrejer. Jag hade inte precis tid att underhålla henne så jag satte fram en pall bredvid min stol och plockade fram lite papper, några pennor, klistermärken och glitterlim. På så vis kunde hon underhålla sig själv och babbla med mig medan jag fortsatte med mitt pilljobb.

Hon älskar att hjälpa mig med matlagning. I förrgår kom hon precis när jag hade plockat fram min nya fina hushållsassistent. Jag skulle göra en råkostsallad på morötter och vitkål. Det var första gången som jag använde rivfunktionen på min nya apparat och inte förrän tredje försöket hittade jag rätt skiva med rätt hål. Min systerdotter skrattade åt mig när det inte blev rätt och sa att jag var tokig. Fast det säger hon ofta. Att man är tokig. Ja, det kanske jag är. Men inte lika tokig som denna morot som vi hittade i påsen:


Det ser ju ut som om moroten är väldigt kissenödig så som den kniper med benen...

Ibland kan livet vara lite så. Som att benen är korsade och gör det besvärligt att gå dit man tänkt sig. Men ibland kommer man på att prova ett annat sätt. Om man har tur slappnar benen av och tar en dit man vill. För mig är det så att vissa vägar man tar känns bra för mig och med visst stöd kan man klara det. Men det betyder inte att "alla" har med det att göra. Visst är det så att vissa saker vill man inte prata med "alla" om? Med tiden kanske det blir lättare att prata om vissa saker men det bestämmer man väl själv?

Ja, det där blev lite flummigt. Bry er inte om det, huvudsaken är att jag själv fattar... :-)

Över till nåt mindre flummigt, häromdagen såg jag regnbågen: