Äntligen!

Äntligen har jag fått låna den tredje boken i Millenniumtrilogin,
"Luftslottet som sprängdes"!!!


Jag började läsa i natt när jag kom hem från kräftskivan, även om ögon gick i kors ibland...

Nu slipper jag lösa Kommunalarbetarens korsord! Fast det är ganska bra det korsordet.

Hmm, jag löser nog klart korsordet innan jag fortsätter läsa boken.

Gratis fotobok till alla bloggare!

Jag satt precis och tänkte att jag ska gå in på Fujidirekt och beställa bilder (jag har mååånga att framkalla). Då hittade jag ett fantastiskt erbjudande till oss som bloggar; man får en fotobok helt gratis! Det är ju hur bra som helst! Man sitter alltså vid sin dator och laddar upp bilder och lägger in i en fotobok som sedan skickas direkt till ens brevlåda. Det blir ju väldigt snyggt också! En annan fördel med Fujidirekts fotobok är att man inte behöver sitta och sortera bilder och sedan sätta in i album. Det är ju redan klart när den kommer hem, redo att bläddras i! Jag har funderat på att beställa en fotobok från Fujidirekt, där jag alltid framkallar alla mina bilder, med årets alla semesterbiler. Men nu behöver jag inte fundera längre. Nu gör jag det!
Har du en blogg? Då tycker jag att du också ska klicka dig till Fujidirekt och beställa din egen fotobok. Gör det nu, (Fuji)direkt!

Wienerbröd

Så här fina blev mina wienerbröd som jag bakade i går till kräftskivan!

Goda var de oxå!

Här ute på logen satt vi och mumsade på de goda kräftorna och räkorna. Vi hade en trevlig kväll med många snapsvisor. Vi sjöng alla låtarna i sånghäftet, det brukar bara bli några stycken annars...
Sonen hade kul med sina sysslingar som vanligt, speciellt då de hade med sig Guitar Hero som de spelade en stor del av kvällen.

Idag ska jag försöka få lite ordning här hemma. Tvätten ska fixas, räkningarna ska betalas, golven ska dammsugas och tvättas m.m, m.m ...........

En av mina favortiprylar

Jag ska på kräftskiva ikväll och nu håller jag på att baka wienerbröd som jag ska bjuda alla på.

Jag har en favoritpryl i mitt kök som jag sällan använder, men idag fick jag plocka fram den:

Min marmorkavel! Den har haft trähandtag men de tog jag bort för jag tycker att det är lättare att rulla den direkt med händerna.

Det blir inga goda wienerbröd utan min marmorkavel!

Män som hatar kvinnor

Nu är det fredagkväll och jag är såå trött. Det har varit mycket denna veckan.
I kväll är första kvällen jag är hemma.
Jag hyrde filmen "män som hatar kvinnor" förut. Den var såå bra!!! Så bra att jag funderar på att se om den innan jag lämnar tillbaka den.

Jag har läst de två första böckerna i serien och hoppas att jag snart kan läsa den tredje boken, för jag antar att den är lika bra som de två första. Dessutom har jag ingen bok att läsa just nu. I går kväll fick jag nöja mig med Kommunalarbetarens korsord innan jag somnade.

I går var jag på kören. Varför säger man så? Jag var PÅ kören... Skitsamma. Det var roligt som vanligt. Fast först tragglade vi två nya låtar och då tänker man (jag alltså) att det kan aldrig gå, HUR ska jag lära mig? Men som vanligt trollar vår körledare på nåt sätt så att man nästan kan låten, tror jag i alla fall...
Men det är först då man vågar klämma i, när man börjar känna att man kan låten. För tänk om nån hör MIG och min kraxiga stämma...

Men på slutet sjöng vi några låtar som vi kan och känner för. Då klämmer man (jag igen) i bara för att det är såå roligt. Då skiter jag nästan i att nån kan höra MIG!
Vi hade en ny tjej i kören som fick ställa sig längst fram när vi sjöng de välbekanta sångerna, bara för att hon ska höra hela kören bakom sig. Det måste vara häftigt! Tänk att stå mitt i en kör och bara lyssna! Jag ryser nästan (av välbehag) när jag tänker på det. Brrr...

Häromdagen var vi några på jobbet på en introduktion till en datakurs som vi ska gå. Det är en kurs som man läser hemma på sin egen dator och sen mailar in sina prov till en examinator. Det ser jag fram emot. Jag är riktigt ivrig. Jag vill göra allt nu!
Men det är ganska mycket...
Jag som sällan (eller egentligen aldrig vad jag vet) är kaxig vet att jag kan en hel del om datorer och om det vi ska lära oss. Men en del av det vi ska lära oss i kursen är nytt för mig och jag tycker bara att det ska blir roligt.

Fast samtidigt ska ju jag gå den där Reggiokursen på Högskolan i Borås, vilket också ska bli skitkul.

Det kommer att bli mycket denna terminen! Om ni undrar vart jag tar vägen så behöver ni bara hitta min dator, för där lär jag sitta en del.

Ojdå, nu ropar sonen IGEN att jag ska komma till soffan, för vi ska se på en andra film tillsammans. Så, trots ett rörigt blogginlägg så säger jag adjö för idag!

Goda grannar är bra!

Idag hade vi en happening i skogen med barnen på förskolan jag jobbar på. Jag tycker verkligen att det är riktigt trevligt att komma ut i skogen! Om det inte vore för alla kryp som nödvändigtvis måste attakera mig, bita mig och skrämma mig!

Jag konstaterade idag att jag nog egentligen är en stadstjej...
Ja, jag vet att det finns kryp, zurrande flygfän och andra otrevliga typer även i stan. Men inte lika mycket i alla fall.

På tal om otrevliga typer så hade vi besök av en idag, här hemma. Alldeles nyss var det och jag är lite skakig ännu!

Det var en fet typ som hade trängt sig in i vårt hus och han skrämde skiten ur både mig och sonen så vi fick ropa på urfadern på andra våningen som genast kom ner och räddade oss.

Min pappa är modigast i hela världen, brukar barn skryta med. Men i detta fallet gäller det även om barnet faktiskt börjar närma sig 40 år snart...

Typen som trängde sig in kallas i folkmun för Spindel Gigantus Enormus!

Som många vet så är min kamera sällan långt borta så jag förevigade denna otäcka best med skakiga händer och förvandlade sedan bilden i min dator till något som nästan ser snyggt ut:

Fast egentligen såg den ut så här:

Men nu finns den inte längre! Skönt! Så nu kan jag sova gott. Gissa om jag kommer att drömma om spindlar i natt....

Lambada

Det är måndag och klockan är 21.42.

Jag pratade med N som firade sjuårig bröllopsdag idag. Frugan hade ordnat med bio och restaurangbesök.

Jag och N pratade om en fest som vi var på för mååånga år sedan då han dansade lambada med en tjej som var svensk mästare i just lambada. Fast det visste inte N förrän dagen efter när betonghjälmen tryckte på hans ömma skalp... Tur att han efter några burkar öl dansade som en gud helt ovetandes om att hon faktiskt var den som förde honom över dansgolvet och inte tvärtom. Hehe...

Jag kom att tänka på min kära mamma. Hon var INTE svensk mästare i lambada. Men hennes syster, min moster, älskade att dansa när hon var ung. Min mamma som var elva år yngre än sin syster berättade för sin fröken i skolan att hennes syster hade danssjukan. Det hade hon givetvis inte, men min mormor hade väl skämtsamt sagt det nån gång eftersom att min moster dansade jämt.

På Wikipedia står det att läsa om danssjukan:

Den danssjukan som kan drabba människor är en skada i centrala nervsystemet som frambringar otäcka grimaser, utfall och rörelser utan ändamål eller mening.

Min mamma var en humoristisk kvinna som gjorde allt hon kunde för att folk i hennes närhet skulle må bra. Om min pappa var på dåligt humör eller mådde dåligt så visste hon precis vilket knep hon skulle köra med.

Hon dansade balett!

Pappa kunde sitta i sin kära moster Viola-fåtölj (många möbler i vår familj har namn) och deppa allt vad han orkade när mamma kom indansandes på tå iförd endast t-shirt och trosor.

Det brukade räcka för att pappa skulle brista ut i asgarv och genast bli på bättre humör!

Det var ju inte så att mamma på något sätt kunde dansa balett, vilket gjorde det ändå roligare!

Fast man kanske måste ha varit gifta i många år för att kunna muntra upp sin make med lite balett på det där sättet?

Jag tänker att när N har varit gift med sin kära U i många långa år och hon kanske är lite nere eller ledsen så kanske han kan ta fram sina gamla lambadamoves och göra sin fru på bättre humör!

Ja, jag kan nog se det framför mig när N svänger på sina höfter framför sin fru som brister ut i ett asgarv som hörs ända till Mantorp, eller nåt...

Vad har camillos lärt sig denna veckan?

Ojojoj, jag har inte bloggat på en vecka!!! Det har varit mycket denna veckan...



Det började med att min dator krashade förra lördagen. Den ville inte starta, det stod att den höll på att installera uppdateringar vilket inte är konstigt eller ovanligt.



Sen startade den om sig själv. Sen stod det samma sak om de där uppdateringarna.



Sen startade den om sig själv. Igen. Och igen. Och hela tiden.



Jag greppade telefonluren och ringde sonens favoritställe Media Markt och fick ett annat nummer till support. Ringde support, öppet vardagar 9-17. Tack för det!


Så jag fick starta min gamla stationära dator. Det tar ungefär en halvtimma innan man kan sätta sig och surfa ut i webbvärlden med den datorn. Den fick stå på dygnet runt ända tills på måndagen när jag äntligen kunde ringa till supporten.




I måndags hade jag en timma på mig mellan jobb och ett möte att ringa support. Killen på Packard Bells support skulle jag kunna kyssa genom telefonluren när han efter många huvudkliningar hjälpte mig att återställa hela datorn OCH rädda alla mina bilder som jag hade i datorn. Det var ju bland annat bilder från sonens konfirmation och alla semesterbilder....



Vad har camillos lärt sig av detta?



Jo, ALLTID, ALLTID spara bilderna på den externa hårddisken som ligger i skåpet inte alls långt från själva datorn. INTE tänka att jag ska göra det nästa dag, utan göra det direkt. Det är inte ens svårt eller jobbigt...


Nu har jag i alla fall alla min kära bilder i en liten svart låda i ett skåp. Backup kallas det. Att säkerställa data och minne från hårddisken.


Det skulle vara praktiskt att kunna göra backup på ens egen hjärna att plocka fram när det krachar där uppe i hjärnkontoret. Denna veckan har det känts så några gånger. Det blir lite mycket ibland med allt man ska tänka på och hinna med och hantera. Då skulle det vara bra att sätta igång ens backuphjärna så att man själv kan få lite stressfri vardag...



I går hade jag i alla fall en trevlig kväll hemma hos min kära vän MBF som fyller 40 på fredag. Vi var några som överraskade henne med en fest i hennes garage. Oj, vad paff hon blev när hon öppnade dörren till garaget!!! Hennes man D som visste vad vi planerade hade fullt sjå med att få hem henne i precis rätt tid, han fick till och med fejka magknip och stanna till på en Shellmack för att besöka deras toalett. Inne från toaletten ringde han till oss i garaget och sa: Nu är jag på Shell och skiter, när får vi komma???


Det blev i alla fall en lyckad kväll och min bästa snälla pappa körde mig både dit och kom och hämtade mig på natten!

Jag skrattar åt mig själv

Under vår resa i Dalarna besökte vi
Carl Larsson-gården i Sundborn,
vilket ställe!

Så...mysigt!
Så...fint!

Det var mitt första besök på den konstnärliga gården och jag blev facinerad av alla fina målningar, Carl Larssons humor som speglar sig i alla detaljer i huset och hustrun Karins fantastiskt vackra textilier.
Jag har alltid velat åka dit och nu äntligen fick jag se det med egna ögon och jag blev inte besviken!!!
Flickan på bilden heter Brita och är en av Carl Larssons döttrar. Bilden målade han 1901.
När vi var på gården pratade vi med två av Britas döttrar, två äldre damer som gärna stannade till och pratade lite med oss innan de knappade in den hemliga koden för att komma in genom dörren till den del av huset som fortfarande är privat.

Men tänk att kunna måla som Carl Larsson!

I Mora besökte vi Anders Zorn-museet. Mest för att det liksom passade in i "måste-se-och-göra-listan". Jag har inte vetat så mycket om Zorn och det enda jag tänkte på var väl de ljuvliga tavlorna föreställande runda, nakna dalkullor.

Återigen blev jag facinerad!!! Vilka tavlor!! Både akvarell, olja, etsningar och skulpturer. WOW!

Denna bild föreställer Anders Zorns fru Emma. Visst är den vacker!

Men tänk att kunna måla som Anders Zorn!

Nu till tanken med hela detta blogginlägg:

JAG kan inte måla! Inte alls! Inte för att jag inte vill men jag bara kan inte! Jag kan inte ens skriva snyggt. Min svenskalärare på gymnasiet sa alltid när hon skulle lämna tillbaka uppsatser:
- Ja Camillos, din uppsats gick som vanligt inte att läsa!
Till saken hör att hon hade en hemsk handstil själv...

Jag är i alla fall glad att min handstil inte syns här på bloggen, här i bloggens underbara värld har alla lika snygg handstil!

Jag brukar färglägga mina handstämplade motiv med akvarellpennor och sen måla ut det med en fuktig pensel. Känns nästan som om jag hade målat motivet själv... När jag var på Gekås i Ullared köpte jag akvarellfärger på tub. Så nu ska jag testa detta på mina handstämplade motiv.

Nu till det roliga. Håll i er!

Jag trodde att JAG skulle kunna måla, bara jag hade färg, pensel och ett papper... Lite som Pippi Långstrump som inte visste om hon kunde spela trumpet förrän hon hade en och kunde prova. Jag har väl målat med vattenfärger på förskolan jag jobbar på och med min son här hemma. Men nu hade jag "riktiga" akvarellfärger hemma, och akvarellblock, och penslar. Skulle då inte jag kunna...

Men jag kan bara konstatera att min själ är mycket mer konstnärlig än vad mina händer kan visa!!!

Bara jag tänker på det så skrattar jag. Precis som väderpresentatören på klippet från Youtube. Ni kanske tror att hon skrattar åt det tyska dåliga vädret, men ni har FEL. Hon skrattar åt mig! Se själva:

Göteborgsk

Sonen sitter gärna ofta tillsammans med sin morfar och tittar på olika tv-serier. De verkar ha precis samma humor vilket är häftigt med tanke på åldersskillnaden på 55 år.

Några utav deras favoritserier är "Albert och Herbert" och "Rena rama Rolf", två otroligt göteborgska serier med karaktärer som är en smula överdrivna. Fast min pappa berättar om när han var barn, han minns att precis så där var det några i hans närhet som var. Så där speciella och göteborgska. Som Rolf Allan Mjunstedt i "Rena rama Rolf".

Vi satt och tittade på ett avsnitt förut, jag, sonen och min pappa. Jag skrattade en hel del faktiskt! Sen påminner "Rolf" mig om min egen morfar. Jag minns min morfar Knut som väldigt göteborgsk precis som "Rolf", fast min morfar var lång och smal och hade riktigt stora händer. Han brukade säga:

- Du é la morfars tös!

Fast tänk er att han sa det så där riktigt göteborgskt.

Det finns ju faktiskt ett uttryck för att beskriva en riktig göteborgsk göteborgare;

En go gubbe!

Jag tänkte nämligen på det förut, att så fort det ska göras en tv-serie från landets vackra framsida så ska karaktärerna vara goa gubbar. Är det verkligen så resten av svenska folket ser på oss göteborgare? Som goa gubbar.

Tja, det gör väl inget. Ibland är jag nog också en go gubbe (eller vad det nu heter när man är kvinna...).

Här kommer två goa gubbar till:

Godnatt!

Jag längtar

Alltså, jag gillar hösten! Mer än någon annan årstid, tror jag. Fast våren är ju fantastisk på sitt sätt när alla knoppar brister, blommorna börjar blomma och allt liv väckt på nytt i naturen. Sommaren är ju också fin, fast bara när det är lagom varmt och det inte spöregnar hela tiden. Vintern har haft mer charm än den har nuförtiden då det mest verkar slaska vareviga vinterdag.

Men hösten! Med sina underbara färger på träden. Då blir det också lagom mörkt på kvällarna så man kan tända alla sina hundratals (kanske något överdrivet...) ljuslyktor. Det börjar nya och bra TV-serier. Läsåret börjar om på nytt.

Kanske älskar jag hösten så mycket för att jag fyller år då. När jag var liten längtade jag, precis som alla andra barn, till min födelsedag. Den längtan kanske finns kvar i barnet inom mig.

Längtan kan vara en bra känsla. För det mesta i alla fall.

Just nu längtar jag.

Kanske inte precis till min födelsedag. Men till kören!!!

Förra veckan pratade jag med min syster som sjunger i samma kör som jag, om att vi längtar till kören. Är det inte dags snart?

I går träffade jag en körkompis. Hon sa att hon också längtar till kören.

I dag träffade jag en annan körkompis.

Det börjar pirra lite i sångtarmen när jag träffar på körkompisar. Jag minns plötsligt den där sköna känslan som alltid infinner sig när jag kommer till körövningen varje torsdag. Så jag börjar längta rejält nu!

Men om en vecka är det dags! Jippi!

Rik man sökes!

Jag måste köpa nya stämplar!


Jag tror att det räcker för att jag ska komma igång vid mitt scrapbord igen. Jag vill egentligen sitta lite oftare och scrappa vilket jag gör alldeles för sällan.


Är det ingen som fyller år snart så att jag kan komma igång med mitt kortskapande?


Joo, nu kom jag på vem som fyller den 28:e...

Detta kort gjorde jag till min syster som fyllde år i somras.

Detta kort gjorde jag till min brorsdotter som flyttat ihop med sin pojkvän.

Jag vet inte vilka stämplar jag vill ha/behöver, så jag får väl kolla lite på nätet. Alltid hittar man nåt. I slutet av september är det dags för scrapmässa. Jag längtar!

Idag var jag inne på Borås högskolas hemsida och registrerade mig till den Reggio Emilia-kurs som jag ska gå tillsammans med en kollega. Det ska bli skitkul!

Men jag måste ta ledigt åtta arbetsdagar under hela perioden och det får jag bekosta själv. Jag kanske kan ta nån semesterdag, men det vill jag inte! Semesterdagar är till för vila, eller hur?

Hoppas att jag får råd till detta i alla fall, för jag vill verkligen.

Nu skulle det passa jättebra om jag var gift med en jätterik man. Eller bara lite rik...

Det finns stipendier att söka, men det verkar vara en djungel att hitta nåt, så jag skiter väl i det.

Jag kommer ändå inte att orka spendera några pengar denna terminen, eftersom att det säkert blir mycket att plugga hemma under veckorna. Plus att jag ska jobba som vanligt...

Hejdå!

Det närmar sig

Jag har tidigare skrivit om min födelsedag som kommer allt närmare. Och den eventuella krisen som följer med...

Jag tycker verkligen inte att det är något att fira och jag vill inte ha nån stor fest.

Vem skulle vilja komma på den. Vem skulle vilja fira mig?

Några från de närmast "sörjande" har dock påpekat att det kanske är dags att börja planera nu inför dagen. Hmmm...

Det är klart att kalas är trevligt och det kan jag ha, det vill jag ha. Jag gillar att planera och göra i ordning till kalas. Jag gillar att laga mat till kalas.

Jo, kalas får det nog bli, precis som vanligt. Men jag menar att denna födelsedagen är väl inte märkvärdig, inte mer än nån annan.

Vi kan väl fira att det är 40 år sedan månen fick sitt första besök!

I går pratade jag med MBF som fyller jämna år alldeles snart och hon kände precis som jag. Ingen stor fest, kalas för de närmsta eller så.

Men henne vill jag gärna fira! Eller uppvakta på högtidsdagen som det kallas när man blivit gammal tant, som vi...

Min syster tyckte att vi skulle sätta oss och planera min födelsedag. Vi har ordnat ett antal större kalas tillsammans och det har alltid blivit så lyckat!

Jag får väl ta och ringa syrran..

Kvack och skål!

Vilka konstiga infall man kan få för sig ibland!

Idag var det någon som nämnde Gekås i Ullared och så fort han hade sagt ordet Gekås så var jag inte riktigt med i samtalet längre.

Mina tankar flög snabbt iväg och eftersom att jag slutade jobbet redan halv tolv idag så bestämde jag mig ganska direkt för att åka dit.

Det var inga problem att övertala min pappa och min son att åka dit, så när jag kom hem väntade de på mig med glada leenden och bekväma promenadskor.

Det tar ju en ganska lång stund att åka ner till Ullared och jag vill nog inte veta hur varmt det var i pappas gamla bil, men till slut var vi framme.

Sonen fick bland annat tag på en jacka och jag hittade lite scrapgrejer och en ny papperskärare.

(den tredje eller fjärde i ordningen *oj vad jag sliter ut dom då!*)

Mest glad är jag nog över detta inköp:

Det roliga är jag inte ens äger ett badkar (vilket sonen påpekade flera gånger...).

Men jag liksom föll för dem och jag har nog tänkt mig att ha dem på en hylla i badrummet.

*måste köpa en hylla*

De svarta är ju bara föör söta. Den rosa också. Och den blå.

I kön till korvmojen utanför Gekås fick jag ett sms.

Så nu ska jag korka upp... en cider får det bli för jag kan ju inte dricka upp en hel flaska sparkling själv.

SKÅL!!!

♪♫ Det ska va' gôtt o leva ♪♫

Jag grubblar.

Om dåtiden, nutiden, framtiden, pengar, boende, utbildning, arbete, livet och döden.

Vad komplicerat det kan vara att vara människa.

Jag grubblar vidare...

Kaffemoster/monster

Jag är en kaffemoster.

Eller ett kaffemonster, kanske.

Om jag inte får mitt kaffe flera gånger om dagen alltså.

Min fina kaffebryggare har gått sönder. Det går att göra kaffe på den, men den startar utan att man har tryckt på knappen, det räcker att sladden är i. Lite farligt, kanske?

Såå, idag slog jag till och köpte mig en ny älsklingsapparat. Värsta lyxmodellen, med espressobryggare och ångpip på sidan, så att jag kan göra kaffe latte, cappuchino m.m.

Visst är den fin?

Jag har inte riktigt fattat exakt hur man gör, men jag ska bli såå duktig på detta, jag lovar!

Jag drack precis upp premiärkoppen, skummig och god.

Det, mina vänner, bevisar att jag inte är någon idiot!!!

För hör och häpna; i bruksanvisningen lyder den andra punkten exakt så här:

Denna apparat får inte användas av personer

(inklusive barn) med reducerad

fysisk eller mental förmåga.

Apparaten får inte användas av personer

som saknar erfarenhet och kunskap om

produkten, såvida de inte hålls under

uppsikt eller instrueras av en person som

ansvarar för deras säkerhet.

Några naturbilder från resan

Fler bilder från semestern

Under vår lilla resa till Dalarna hann vi med en himla massa sevärdheter, det var fullspäckat schema från morgon till kväll.



Ett givet mål var till Carl Larsson-gården i Sundborn. Utanför huset pratade vi med två av Carl Larssons barnbarn och ett av hans barnbarns-barnbarn!

Vi fick gå en guidad tur genom huset men tyvärr fick man inte fotografera inne i huset.



Här står sonen vi ett staffli utanför Carl Larssons vackra hus med det berömda pelargonfönstret i bakgrunden.


Nästa stopp var Falu koppargruva som numera är ett världsarv. Det var häftigt att gå ner 67 meter under jorden och kika in i de orter där många stackare har slitit hårt för att komma åt den värdefulla kopparen.

Här går sonen och farmor med lånade regnrockar och hjälmar. Det var endast 5 grader där nere i gruvan och det droppade vatten runt omkring oss.

Ett annat måste är Nusnäs där de tillverkar Dalahästar. Efter många om och men fick vi sonen till att hoppa upp på en av de enorma Dalahästarna som står utanför fabriken så att jag kunde ta ett sånt kort som alla besökare tar av sina barn...

Här sitter en kvinna i fabriken och målar dit årtalet och sonens namn på den Dalahäst som farmor och epafarfar köpte till honom.

Vi besökte också Dalhalla som från början var ett kalkstensbrott och numera är en fantastisk musikarena. Vi hade en sån tur att när vi besökte arenan så pågick det repetitioner för Mozarts Trollflöjten, så vi fick uppleva den fantastiska aukustiken som är där nere i hålan.

Sen blev det ett besök till Styggforsen som ligger vackert i en skog som kändes sagolik. Ingemar Bergman har visst filmat några scener ur nån film här och det sägs att forsen viskar "kom" vilket visst har gjort att en och annan stackare har hoppat ner...

Vi hörde inga viskningar som tur var.

Vandrarhemmet som vi bodde på i Mora låg alldeles vid Vasaloppets målgång.

Det sista vi gjorde innan vi åkte de knappt femtio milen hemåt var att åka upp på Gesundaberget där man kan se hela sjön Siljan. På väg mot berget varnar de för troll....

Det var en helt vanlig skidlift som vi åkte upp på berget och där kom jag i nära kontakt med min höjdrädsla, fy f-n vad läskigt det var!

Jag fick hålla blicken högt och intala mig själv:

*det är inte farligt, du kan inte ramla ner*.....

Men det var värt det, för uppe på toppen var det såå vackert!

Som ni förstår så har jag haft en väldigt aktiv semesterresa med många upplevelser. På måndag börjar jag jobba igen... Men jag skulle behöva lite mer semester nu, för att vila upp mig från semestern...

Framförallt så skulle jag behöva lite egentid, det har jag inte haft någon under hela semestern...