Musik

Det är aldrig försent att lära sig, visste du det? Jag hoppas i alla fall på det. Idag fick nämligen jag och en kollega en liten gitarrlektion av en annan kollega. Det var väl på tiden! Jag har ju ändå jobbat på förskola i tjugotre år, det borde vara lag på att kunna spela något instrument när man jobbar med barn.

Jag har gjort mina tappra försök förut men...jag gör ett nytt försök. Jag tror naturligtvis inte att jag kan bli någon bra gitarrspelare men det vore kul att kunna några ackord för det blir lite roligare att sjunga då.

Jag vill ändå påstå att jag har en liten gnutta musikalitet i mig så det borde inte vara omöjligt att snappa upp ett och annat ackord. Jag har lite att brås på också. Min kära pappa var ju musikant i hela sitt liv, en förbaskat duktig också! Min mamma var sångerska när hon mötte pappa en gång på sextiotalet. Min bror är en hejare på gitarr, riktigt duktig och min syster sjunger så vackert (inte konstigt att hon så ofta sjunger solo i vår kör). Själv...tycker jag om att sjunga...

Vad inte alla vet är att jag faktiskt spelade fiol när jag var liten. Jo, det är sant! Efter de obligatoriska flöjtåren började jag spela fiol och jag hade självaste Ronnie Hartley som lärare. Han var verksam i måååånga år på Liseberg bland annat.

 Det gick jättebra och jag var faktiskt duktig om jag får säga det själv. Fast Ronny pratade danska och det gick väl sådär med själva språket. Men musiken fattade jag. Då.
Men när jag varje vecka bar hem mitt lilla fiolfodral så var det alltid någon som frågade mig var klockan var. (fiolfodral=liten moraklocka. Typ)

 Så jag la ner det helt enkelt. Det är inte kul att bli retad. Men vad jag ångrar det idag. Visst hade det varit fräckt att kunna spela fiol?!

Kan du spela något instrument?

Inte min dag idag?

Vissa dagar bara är så där när allt går åt pipsvängen. Som idag. Jag har ju redan berättat om min fläskläpp som jag fick när jag tappade skruvmejseln rakt i ansiktet förut. Sen skulle jag och sonen ta ut allt murbruk som brorsan har huggt ner från väggen. Vår plan var att använda en hink som jag skulle fira ner från fönstret där sonen skulle ösa allt i skottkärran. Ivrig som jag var så tog jag första bästa rep (snarare snöre) och i väntan på att sonen skulle dyka upp tänkte jag fira ner den första hinken själv. Den skulle ju ändå bara landa på trappen. Eller hur?

MEN...snöret var ju på tok för tunnt, hinken på tok för tung, jag hade inga handskar, snöret var för kort...ja, det slutade med att jag bara släppte den sista biten för snöret grävde sig allt djupare in i mina mjuka händer!

Sen kom sonen och då hämtade vi en ny hink, ett riktigt rep och sen gick det som en dans. Förutom att det var så in i norden tungt så nu värker mina stackars axlar ännu värre än förut.

Jaja, sen skulle jag laga middag och idag fick det bli lite Kajsa Warg-stilen så i min gratängfrom har jag pasta, kycklingfilé stekt i små bitar, kryddor, broccoli, creme fraiche och riven ost. Det sista jag skulle göra var att salta lite ovanpå allt och då hände detta:

Ser du att det lyser tre lampor på spisen? Jag VET att det betyder att plattan fortfarande är varm. Jag tänkte bara inte på det. Så kan det gå.

Nu står maten i ugnen och jag sitter här och håller tummarna för att det åtminstone (hur sjutton stavas det?) smakar gott.

Mac och jag

På mitt jobb har det satsats rejält när alla pedagoger fick varsin MacBook att förfoga över. Jag är ju prylgalen och Mac är ju en himla bra maskin men...jag gillar inte ansvaret jag har över den lilla vita datorn. Tanken är att vi ska ta med oss vår Mac hem och sen tillbaka till jobbet fast om något händer hemma så går det på min egen hemförsäkring. Det är det jag inte gillar. Tänk om något händer då?

Som i natt, jag hade efter många om och men gått till sängs och skulle precis släcka lampan när hjärtat började dunka och tankarna for runt som en virvelvind i huvudet.

VAR ÄR MIN MAC???

Visst tog jag hem den i fredags? Visst? Men var är den då? Eller glömde jag den? Var la jag den? Ställde jag ifrån mig den utanför miljöhuset när jag skulle slänga soporna. Stod den kvar där? Fast hur länge skulle den stå kvar innan den fick ben? Eller har den åkt ner i soptunnorna? Åhnej, det här har jag INTE råd med!!!

Jag funderade faktiskt starkt på att åka till jobbet klockan tre i natt för det var omöjligt att sova när jag bara låg där under täcket och försökte komma på var f-n jag la datorn. Men jag åkte inte mitt i natten. Hade någon sett mig gå in på jobbet mitt i natten skulle säkert nån som bor i den fina villorna runt omkring ringa polisen.

Jag åkte till jobbet förut, larmade av och gick bort till min avdelning och där...


låg den så fint i en av barnens vagnar alldeles innanför dörren. PUST!!!

Från och med nu vill jag aldrig mer ta hem datorn. Fast det gjorde jag ju inte ens tydligen. Nä, den får stanna där den hör hemma. På jobbet. Jag har en egen dator hemma. Så det så!

köket

Varje ledig stund (nåja, nästan) grejar vi på övervåningen så att brorsan kan fortsätta jobba med det som en dag ska bli kök. Idag lyckades jag skaffa mig en fläskläpp när jag skulle skruva bort en skruv som satt jättehögt upp på väggen och skruvmejseln liksom bara gled ur näven. %#?"#! vad ont det gjorde. Läppen sprack också. Fast jag är ändå glad att läppen tog smällen och inte en tand. Det hade inte varit så snyggt med en glugg i tandraden...

Det ser ju fortfarande ut som hej-kom-och-hjälp-mig men jag ser allt som hänt och med min vilda fantasi kan jag nästan se framför mig hur fint det kommer att bli.

Trappan...oj, vad mycket jobb...

I går var vi på Rusta och köpte en fototapet som sonen ska ha som fondvägg i sitt nya rum. Fräck va?



Hundskit

Idag ska jag gå och sjunga, äntligen drar kören igång igen! Men jag har så förbaskat ont i mina axlar så jag håller på att gå åt...det beror ju på all snöskottning i kombination med allt skolarbete när jag jobbade med examinationsuppgiften och att jag har burit ett helt gäng gipsskivor m.m m.m. Men det går ju inte över!!!

Jaja...jag satt i alla fall i bilen och fnissade förut när jag skulle åka från jobbet. På gångbanan bredvid parkeringen  joggade en man förbi och det var väl inget konstigt med det. Men mannen hade med sig hunden på sin joggingtur och precis när jag satte mig i bilen var hunden tvungen att uträtta något behov på den isiga gångbanan vilket ledde till att den joggande mannen var tvungen att stanna. Inget konstigt med det heller. Men medan hunden gjorde det hunden gjorde så joggade mannen på stället, precis som att han skulle tappa tempot i den lilla pausen som blev. Det såg för roligt ut. Herregud, varför ta med sig hunden på joggingturen?

Två änglar

Idag går mina tankar till två änglar. Två änglar som har betytt mycket i mitt och sonens liv. Den ena är sonens pappa som denna dag för femton år sedan lämnade vår jord så hastigt. Han rycktes ifrån oss och vår lilla familj blev aldrig densamma. Många gånger har jag tänkt att det är så orättvist! Det var väl inte så vi hade planerat livet, att vår lille fina gosse skulle få leva sitt liv utan sin pappa! Vi har väl klarat oss bra under dessa femton år och den lille gossen har vuxit upp till en fin kille, på alla sätt.

Det har inte varit lätt att vara ensam förälder fast ändå inte svårt. Vi har väl helt enkelt anpassat oss efter vår situation.

Vi har haft vår familj runt omkring oss och även sonens pappas familj vilket har varit skönt. Det har varit skönt att ha kunnat dela all glädje och lycka med min familj och sonens alla farföräldrar och farbröder. Men helt ärligt så har det ändå varit väldigt ensamt att vara den enda som burit ansvar, oro och bekymmer. Inte för att jag har haft mer oro och bekymmer än andra, bara sånt som alla föräldrar måste hantera. Men ensamt.

Den andra ängeln är min fina pappa som skulle ha fyllt år idag. Ja precis, sonens pappa dog på min pappas födelsedag...

Jag är så glad att jag stod på mig förra året och hjälpte pappa med att göra en god smörgåstårta och dukade fint i mitt kök så att vi kunde fira hans födelsedag. Pappa tyckte inte att det var något att fira men det tyckte jag. Jag är så glad över de minnen jag har från hans sista födelsedag som faktiskt var ett par veckor innan han lämnade vår jord så hastigt. Jag har några fina kort från kalaset när pappa står där i mitt kök och korkar upp en flaska vin.

Så idag tänder jag två ljus!

Vi är på gång!

Efter många om och men har det äntligen startat, byggandet av mitt nya kök. När jag kom hem från jobbet i går låg det en hög med gamla lister och annat bråte ute i trädgården så jag gick direkt upp på andra våningen för att se vad som hänt. Min bror hade varit här under dagen och han hade använt kofoten flitigt. Han hade, efter konsultation med min syster, rivit ner lite mer vägg än vad vi hade pratat om förut.

När jag kom upp för trappan möttes jag av ett öppet rum och min första känsla var lite som matadorerna på julafton när de ser Ferdinand löpa amok, så ska det vara! Att vi inte tänkt på det innan! Alltså, just nu får man ha mycket fantasi för att föreställa sig hur fint det kommer att bli. Men det är så öppet och luftigt!

Mitt på golvet står pappas gamla kylskåp.

Förr var det alltså en vägg mellan köksfönstret och balkongdörren men nu kommer balkongen mer tillhöra köket när det blir så här öppet. Till höger om balkongdörren är trappan och där alla kartonger står (min systers) kommer min kyl och frys att stå.

Som sagt, du får använda din mest kreativa fantasi för att förstå hur fint det kommer att bli... Jag får väl helt enkelt lägga upp fler bilder när arbetet fortsätter.

Nu ska vi på kalas hos sonens kusin som fyller fyra år. Ha en trevlig helg!!