Nu har det gått en vecka.
En vecka sen min pappa hastigt gick bort. Jag kan fortfarande inte fatta att han aldrig kommer tillbaka. Att jag aldrig mer ska höra hans fotsteg i trappan, känna hans goda doft eller höra honom berätta om olika saker.
Han älskade att berätta om allt. Om hur det var förr, om folk han träffade, om saker han gjorde och vad han tyckte och tänkte. Jag och sonen hade förmånen att få lyssna till hans berättelser varje dag.
Varje dag när jag lagade middag dukade jag till tre. Tre generationer som delade måltider och tankar varje dag. Som skrattade mycket tillsammans.
Det finns såå mycket att berätta om min älskade pappa. Men det behövs nästan en hel bok för att få med allt. Hans friska humor till exempel. Speciellt den humorn som min son och min pappa delade, den var speciell. Jag vågar nog påstå att sonen och morfar var bästa kompisar.
Jag och min syster lyssnade på pappas soloskiva idag. Han spelade in den för många år sedan men det hörs direkt att det är pappa som spelar. Vi brast i gråt båda två, men det har vi gjort mycket den senaste veckan. Vi har valt ut en fin tango från pappas skiva som vi ska spela upp på hans begravning.
Precis som min mamma alltid gjorde så känner jag att jag vill skriva av mig mina känslor och tankar. Men just nu så orkar inte kroppen med det. Jag ville bara lämna ett litet avtryck här på bloggen.
4 kommentarer:
Vilket fint inlägg...
*kram*
Varma kramar, Camilla...
Du sätter ord på hur det kändes för mig när min mamma dog. Den där oerhörda saknaden. I början var den näst intill outhärdlig. Efter ett tag tog min egen vardag över (skulle bli mamma)och jag lärde mig leva utan henne men jag börjar gråta nu när jag läser ditt inlägg. Saknaden och kärleken till henne fyller hela min kropp.
Du och M verkar ha haft en väldigt fin relation med din pappa. Det kommer ni ha med er resten av ert liv. Även om det känns som ett tomt hål och en saknad just nu, är det en styrka att ha haft en sådan relation.
Många kramar till dig.
Skicka en kommentar