Sorg

Ingen som läser nyheter har väl missat att det idag är tjugofem år sedan Olof Palme mördades? På Aftonbladets nätupplaga står den obligatoriska frågan som alltid står när någon stor årsdag uppmärksammas; vad minns du från den dagen/natten?

Jag minns så väl. Jag, min bror och vår stockholmssyster Eva var i London på en långweekendresa då. Jag var bara sexton år och jag minns att jag tyckte att det var så märkligt att de skrev så mycket om det i tidningarna där. Jag får skylla på min unga ålder, jag förstod inte vidden av allvaret. Men jag minns att jag tyckte att det var så fruktansvärt och sorgligt. Jag minns Olof Palme som en stor debattör och fast jag var så ung och inte alls politiskt intresserad så brukade jag titta på tv när han stod i nån talarstol och debatterade om ditten och datten. Jag minns inte vad han debatterade om men jag minns att jag tyckte att han var så bra på det.
Min bror som är tre år äldre än mig skickade vykort hem till sverige med ett enda ord skrivet; SORG!

Ja, vem var det som mördade honom då? Kommer vi att få reda på det nån gång? Nä, det tror jag inte. Den där Palmeutredningen gjorde nog alldeles för många misstag tror jag.

För övrigt kan jag bara påminna dig om att det idag också är internationella musarmsdagen. Så nu vet du det!

Vårtecken?

I går kväll satt jag och tittade på tvprogrammet Big Brother. Vilket program! Vilka deltagare!

I alla fall. På bordet framför mig tände jag två ljus och njöt av det sista mina tulpaner har att ge.
Tulpaner är väl underbara! De rosa tulpanerna mot min turkosa duk gav mig nästan lite vårkänslor.
Jag vill ha vår NU!

Presenter!

I går hade jag besök av MBF och hennes döttrar och de hade med sig presenter till mig. Jag fick faktiskt en ny fin stekpanna så nu ska det stekas pannkakor här i huset igen! Enligt tips från stekpanneförsäljaren så ska jag inte steka med så hög värme, hoppas det osar lite mindre då!

Idag ska jag till kyrkan och sjunga, vår kör ska sjunga tillsammans med ungdomskören. Ja, sen är helgen slut och en ny arbetsvecka börjar. Varför är helgerna alltid för korta??

Färdiggråtet för denna gång

Ofta när jag ser nåt eller hör nåt eller är med om nåt så tänker jag att "det där ska jag blogga om". Som i går när jag såg nåt, fast med tanke på mitt förra inlägg så tänkte jag om. Fast å andra sidan, varför? Varför inte? Nä, nu är det dags att tänka lite positivt igen. Varför ska jag låta mig påverkas så av vad någon annan har ställt till det. Nu stoppar jag undan det där onda igen. Jag gömmer det. Jag glömmer det inte, men nu skiter jag i det ett tag. Jag orkar inte gå och grubbla. Nu har jag gråtit och jag har fått prata av mig så nu går jag vidare. Det kommer att komma tillbaka eftersom att det ännu inte är utrett men nu måste jag få vara mig själv igen. För i grunden är jag en positiv, glad och stark människa. Tror jag.

Vad var det jag såg i går då, som fick mig att tänka bloggtankar? Jo, det gäller en liten klisterlapp som har tillkommit på min brevlåda. På klisterlappen står det HJ. Vad är det, tänkte jag tills jag kom på att HJ betyder Hemmets Journal. Klisterlappen betyder att här bor en människa som prenumererar på Hemmets Journal.

Det är sant. Men jag kan väl få förklara mig? Det är faktiskt så att jag skulle köpa jultidningar av min kompis dotter men jag hittade inte en enda bok som jag ville ha. Men jag ville ju absolut köpa av kompisens dotter och jag kunde ju inte köpa nån bok som jag inte ville ha så då valde jag att köpa en prenumeration av Hemmets Journal. Så enkelt är det. Min syster var den som hämtade posten den dagen tidningen kom och hon trodde att det var nåt fel... men det finns en hel del recept i HJ och jag älskar att lösa korsord så det blir nog bra med min nya tidning.

Nu ska jag och sonen gå in till min syster och titta på melodifestivalen med hennes familj!

Tråkigt

Kan det inte händå något kul eller trevligt snart? Som motsats till tråkigt och tråkigt?
Nä, usch vad jag gnäller. Jag lägger ner det här. Jag kanske återkommer om jag blir trevligare och mindre tråkig. Ha det gött!

Först mycket ner och sen lite upp

Omtumlad efter känslostormen tidigare idag stod jag i köket och plockade lite med disken när jag hörde en katt jama. Inget konstigt med det kan tyckas, men min systers ena katt har varit försvunnen i nästan två veckor så allt jamande har den senaste tiden lett till att vi ropat och fortsatt leta efter den söta lilla kissen. Jag och sonen sprang genast ut med förhoppningen att hitta katten som vi nästan gett upp hoppet på med tanke på kylan som är och har varit.

Jag öppnade garageporten och ropade, för i just garaget har många katter kommit bort sig förut. Garaget är 70-80 kvadratmeter stort och fullt med bilar och bildelar så det är inte konstigt att katterna kan förvilla sig där inne. Jag ropade och ropade men fick inget jamande svar så jag vände för att gå ut igen när jag hörde ett svagt jamande inifrån garaget. Jag ropade och katten svarade många gånger innan jag hittade honom allra längst in under en bil.

Lyckan blev förstås total hemma hos min syster när den avmagrade katten kom hem och satte sig vid matskålen som snabbt fylldes på av lillhusse.
Kattbrorsan blev också glad och kunde inte sluta pussa på den upphittade katten:

Skönt att det blev något att glädja sig åt idag också!

Fan också!

Jag har förträngt en massa känslor ett tag nu för jag orkar inte ta tag i dem men idag kom de upp till ytan igen. Fan också! Ja, den svordomen bjuder jag på. Fast jag har ännu värre på lager. Hela min kropp reagerar när känslorna dyker upp och det gör mig så arg. Så många andra helveten jag har gått igenom, inte behövde jag det här som är så påtvingat?
Jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare med det som händer och nu kommer min saknad efter mamma och pappa så starkt. Om jag bara kunde få rådfråga dem. Om jag bara kunde få känna tryggheten i deras varma famnar. Fast å andra sidan är jag glad att de slipper, för de hade också tyckt att det var för jobbigt.
Skit ...